Ur slagfältens krutrök klev två män fram som på gott och ont kom att forma den nya världen. Båda var utopister, vars politiska handlande radikalt skiljde sig från vad som tidigare varit brukligt, eller ens tänkbart.
Den ene var Lenin. Hans bolsjeviker kuppade till sig makten i Ryssland efter att krigsmotgångarna fått tsaren att abdikera 1917. Lenin lovade att frälsa världen med kommunism. Han skapade också den första totalitära staten – Sovjetunionen – med allt vad det innebar av förtryck, terror, slavarbetsläger och massmördande. Lenins stat blev modell för den moderna diktaturen. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot, Saddam Hussein, Kim Il Sung, Hafez al-Assad, Muammar Gaddafi: samtliga byggde de sina gangstervälden på det arv som Lenin efterlämnade.
Den andre var USA:s president Woodrow Wilson, under vars ledning Amerika på allvar steg in i världspolitiken. Wilson hävdade i kontrast till Lenin att demokratin var mänsklighetens frälsning, vilket var anledningen till att USA intervenerade i första världskriget för att hindra Europa från att hamna under det tyska kejsardömets dominans. I början av 1918 höll Wilson ett tal i den amerikanska kongressen där han lanserade ett program i 14 punkter syftande till en varaktig, global fred. Det var ett revolutionerande manifest för en ny världsordning, som slog fast principerna om frihet, demokrati, nationellt självbestämmande och internationellt samarbete.
Inflytandet från Wilson kan inte överskattas. Hans ideal blev vägledande för president Franklin D Roosevelts beslut att befria världen från nazismen under andra världskriget. Även Ronald Reagan var en varm beundrare av Wilson. Det var från honom som Reagan hämtade moralisk inspiration när det gällde att knäcka Sovjetkommunismen på 1980-talet. Wilson, Roosevelt och Reagan ansåg alla att USA hade ett särskilt ansvar för att värna universella frihetliga värden, något som de menade var kärnan i den amerikanska utrikespolitiken.
Putinregimens Ryssland agerar skickligt aggressivt, och hittills ödesmättat framgångsrikt, för att successivt återta det gamla Sovjetimperiets förlorade maktpositioner. Som inte minst angreppen mot Ukraina visar är Putin helt främmande för Wilsons idéer. Att Ryssland tar sig rätten att samvetslöst kränka sina grannars nationella suveränitet och ta kontroll över deras territorium är något oerhört - ett grundskott mot den civiliserade europeiska säkerhetsstrukturen. Vad blir nästa konflikthärd efter Ukraina? Måhända Baltikum och då ligger vårt nedrustade, allianslösa Sverige farligt nära att dras in. Den militära spänningsnivån har redan ökat dramatiskt i Östersjöområdet. Och det är inte bara mot Sverige som den ryska stridsmakten uppträder flagrant provokativt i syfte att testa vår beredskap och injaga fruktan. Även övriga Östersjöländer utsätts för samma fientliga tryck.
Med Berlinmurens fall i november 1989 såg det ut som att världen tillhörde Wilson. I november 2014 är det långt ifrån självklart. USA är fortfarande den starkaste nationen med överlägsna försvarsmuskler. Men ledarskapsförmågan lämnar mycket övrigt att önska. Det svidande nederlaget för Demokraterna i förra veckans kongressval, då Republikerna vann majoritet i både senaten och representanthuset, berodde till icke ringa del på missnöjet med president Barack Obamas svaga och tvehågsna utrikespolitik. Symptomatiskt är att den amerikanska tidskriften Forbes nyligen för andra året i rad rankade Vladimir Putin som världens mäktigaste man, inte Obama.
Ett resolut amerikanskt engagemang på ett tidigt stadium hade möjligen kunnat hålla Putin i schack och avskräckt honom från värre äventyrligheter. Sorgligt nog saknades förutsättningarna. Obamas svala intresse för Europa bäddade snarare för en utveckling i motsatt riktning. Vita husets oförståelse för Putinregimens natur, ambitioner och motiv gjorde inte saken bättre. Belysande är ett replikskifte under presidentvalskampanjen 2012, då republikanen Mitt Romney förklarade att Ryssland utgjorde USA:s största geopolitiska hot. Obama avfärdade Romney med en spydig hånfullhet: "Åttiotalet ringde och ville ha sin utrikespolitik tillbaka". Den ignoranta nonchalansen har kostat Europa och USA dyrt.
I Mellanöstern har Obama saknat både vilja och strategi för att hantera det regionala sönderfallet efter den arabiska vårens krossade förhoppningar. Libyen är i totalt kaos. Militanta islamister har firat betydande triumfer i de praktiskt taget upplösta staterna Syrien och Irak. De kärnvapenbesatta mullorna i Iran (ledande sponsor av Israelhatande terrororganisationer som Hizbollah) hotar att utnyttja situationen till att stärka sitt inflytande. USA kanske rent av tvingas tillåta Iran att spela en avgörande roll för uppnå någon slags regional stabilitet igen, trots den mardrömsaktiga draksådd det riskerar att innebära långsiktigt.
Andra svåra utmaningar är kommunisttyrannierna Kina och Nordkorea i Asien. Liksom moraset Afghanistan och kärnvapenstaten Pakistan, bägge plågade av fanatiska islamister.
I denna globala kraftmätning mellan frihet och förtryck är ett vacklande USA det sista vi behöver. Ska morgondagen vara Wilsons, eller ska världen dväljas i Lenins långa skugga av tyranni och terror? Frågan är lika giltig nu som för hundra år sedan.