Suck, dags igen! Mängder av förseningar och inställda avgångar har drabbat tågtrafiken, sedan ett godståg spårat ur i Stockholm natten till tisdagen. Olyckans orsak är ännu oklar, misstanken lutar åt risigt underhåll. I så fall knappast förvånande. Skötelsen av spåren är ju något som lämnat en del övrigt att önska. 2010 konstaterade Riksrevisionen att Trafikverkets analys av de långsiktiga underhållsbehoven varit ofullständig och att regeringens styrning präglats av passivitet.
"Järnvägen har varit en lekstuga för okunniga politiker i 25 år", dundrar SJ:s förre styrelseordförande Ulf Adelsohn i SvD (8/1). Eländet skulle alltså börjat med bolagiseringen av SJ i slutet av 80-talet, som Ingvar Carlssons S-regering ansvarade för. Det är vanligt att skylla problemen på avreglering och marknadsanpassning. Glöm dock att det var frid och fröjd när SJ var ett statligt ämbetsverk. Ända sedan tidigt 50-tal plågades SJ av tilltagande ekonomiska bekymmer, olönsamma banor, dåliga avtal och överbyråkratisering.
SJ var utskällt för omfattande förseningar redan under Thorbjörn Fälldins tid som statsminister. Men efter bolagiseringen 1988 har tågtrafikens tillväxt ökat kraftigt, det har skett påfallande förbättringar i bland annat produktivitet och säkerhet, tågen har blivit konkurrenskraftigare och kostnaderna minskats. Detta enligt den statliga utredningen "En enkel till framtiden?" från november 2013. På minussidan anförs brister i punktligheten och inom viss upphandling samt "(på senare år) försämrad reshastighet, liksom en del oroande tendenser i olycksstatistiken". Nog så allvarligt.
Regeringen har goda skäl att kräva uppryckning av SJ och Trafikverket. Men "lekstuga?" Överlag förtjänar ändå avregleringen mer ros än ris. Trots allt var hela verksamheten på väg mot urspårning innan Ingvar Carlsson slog klubban i bordet.