Kommer han i det nyfikna syftet att lyssna på sina medlemmars önskemål ute på verkstadsgolven, i byggfuttarna och inom den kommunala äldreomsorgen? Brinner han av intresse att uppdatera sig om fackliga verksamheten i Linköping? Vill han kolla hur de lokala relationerna till arbetsgivarna fungerar, undersöka vad fack och näringsliv gemensamt kan göra för att skapa ett bättre arbetsliv? Inte primärt.
LO:s ordförande är främst fokuserad på att elda upp Linköpingsborna mot Alliansregeringen i Stockholm. Se själva på debattsidan i dagens Corren. Där finns en artikel med ett rödglödgat partipolitiskt budskap, signerat Karl-Petter Thorwaldsson. Man kunde tro att han är på röstfiskesturné med målet att själv bli statsminister. Men debattartikeln är också undertecknad av Kristina Edlund, S-ordförande i Linköping. Ty det är genom Socialdemokraterna som LO vill skaffa sig inflytande över regeringsmakten och utnyttja statsapparaten till sin förmån.
Tyvärr har S som vanligt inga skrupler mot att sälja ut sig till ett organiserat särintresse ("facklig-politisk samverkan", som eufemismen lyder inom arbetarrörelsen). LO levererar trucklaster med sedelbuntar till partikassan på Sveavägen. Över 70 miljoner kronor bara de senaste fem åren (SvD 6/2). Fy skam är heller inte värdet av den arbetskraft som LO:s funktionärer bidrar med i valrörelsen.
Förra veckan utlovade LO-ledningen en storskalig mobilisering, närmast liknade en amerikansk presidentvalskampanj, för att få svenska folket att rösta rätt - det vill säga rött. Vilket parti kan motstå en sådan översvallande generositet? Svar: ett parti som värnar sitt oberoende, sin integritet och självrespekt.
Dit hör uppenbarligen inte S. Och därmed är man blottade för LO:s kravlista. Thorwaldsson har nämligen en egen valplattform, några punkter berörs i ovan nämnda debattartikel: stoppade skattesänkningar, ökade offentliga satsningar, höjda bidrag. Men på LO-listan finns också sådant som förbud mot vinstdrivande aktörer i välfärden och mycket annat. S- och LO-politiken flyter ihop, vilken parts ord som väger tyngst med Löfven som statsminister måste vara väldigt svårt för väljarna att avgöra.
Och på vems mandat agerar egentligen Thorwaldsson? Endast hälften av LO:s medlemmar röstade på S förra valet. Dryga 25 procent föredrog något av Allianspartierna. Ändå tvingas samtliga i Thorwaldssons medlemskår finansiera vad som i praktiken är LO:s försök att köpa sig politisk makt via socialdemokratiska valsedlar. Är det demokratiskt sunt och riktigt att ett särintresse ges denna formidabla position? Sverige är väl inte en bananrepublik, trots allt.
Antag att Svenskt Näringsliv hade gift ihop sig med Moderaterna på samma intimt ogenerade sätt, att företagen uppmanat sina anställda att de måste rösta blått. Ungefär som vd:n för Max nyligen gjorde. Det blev ramaskri från vänster, en kritisk Stefan Löfven slog fast: "Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max' anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet".
Men det gäller tydligen inte LO-fackens 1,5 miljoner medlemmar.