Vinter-OS rullar på. I skuggorna av atleternas bedrifter ligger det som en gång var Josef Stalins luxuösa datja. Här plaskade han i poolen när miljoner svalt vid 30–talets början. Härifrån regisserades utrensningarna och iscensattes rättegångarna mot oliktänkande. I dag visas Stalin upp i vax. Jag läser Dostojevskijs Spelaren medan reklamtv förmedlar bilder från de andlöst vackra omgivningarna kring Sotji. Tsarryssland och bolsjevikernas Sovjet fascinerar. Ungefär som den bloddrypande myten om Dracula i Transsylvanien.
Februari 1974: Alexander Solsjenitsyn förklaras persona non grata av makthavarna i Kreml. Solsjenitsyn landsförvisas. Andra försmäktar i arbetsläger och mentalsjukhus. Tyranner fruktar det fria ordet. Solsjenitsyns öde beseglades efter hans öppna brev till författarkongressen 1967: ”Vår litteratur har förlorat dess ledande ställning som den hade i världen vid slutet av förra århundradet och i början av detta sekel, liksom också det fruktbara experimenterande som kännetecknade den på 20–talet.”
Februarirevolutionen 1917 gav hopp. Det tsaristiska styret vräktes överbord. Litteraturen är en del av den dynamiska kraft som präglar samhällsomvandlingen. Realister sida vid sida med expressionister, futurister och symbolister. Bolsjevikförfattaren Jevgenij Zamjatov: ”Verklig litteratur kan bara skapas av galningar, eremiter, kättare, drömmare, rebeller, skeptiker, men inte av effektiva och lojala partiarbetare.” Zamjatovs ”Vi”, en framtidsroman, förebådar Orwell och gestaltar det kommande tyranniet i Stalins Sovjet.
De lojala partiarbetarna satte litteraturen i bojor. Majakovskij skjuter sig en kula i hjärtat, inte långt senare skissar Stalin, vid ett möte med bland andra Gorkij och Sjolochov, på konturerna till den socialistiska realismen. Den groteska varianten social realism proklameras officiellt av Andrej Zjdanov 1934. Att marxistleninisterna i Moskva inte åberopar Marx och Engels vid utropandet av den proletära klasskampsdiktningen är begripligt. De var hängivna läsare av Aiskylos, Balzac, Shakespeare med flera klassiker och förkastade den endimensionella tendenslitteraturen (Marx/Engels: ”Om konst och litteratur”, Arbetarkultur, 1954.)
Michail Sjolochov, anpasslingen, har krympt till en fotnot i litteraturhistorien (han skapade ändå några verk av bestående värde), medan Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita – den genreövergripande romanen där realismens episka kraft smälter samman med surrealism och symbolism – fångar nya läsare. Ungefär som Dostojevskij. Jag hamnade i hans våld tack vare Dan Andersson. Det är hundra år sedan Andersson debuterade – i april läser jag Kolarhistorier på nytt – och Majakovskij la sista handen vid ”Ett moln i byxor”. Allt hänger ihop. Vad Putin läser vet jag inte.
Torbjörn Gustavsson är bygdeskribent och socialdemokratisk krönikör i Corren