Beslutet om hur Ostlänken och stambanan ska dras genom vår stad kommer att bli historiskt avgörande för Linköping. Stadens utseende, utveckling och attraktionskraft - allt detta ligger i vågskålen. Tillväxtmässigt tillhör Linköping redan en av Sveriges vinnarkommuner, vilket ger fördelen av att kunna fatta beslutet utifrån en styrkeposition.
Dock tål att påminnas om att ingenting är för evigt givet. Det finns talrika exempel på städer som en gång varit framgångsrika, men som nonchalerat nödvändigheten av djärv förnyelse i kritiska faser och stagnerat. Örlogsbasen Karlskrona i Blekinge hade förr positionen som rikets tredje största stad. Man nöjde sig, halkade stadigt efter och befinner sig numera i kroniskt bakvatten.
Malmö var nära att hamna på samma sluttande plan. Dess blomstrade industrier blev gamla och slogs ut. Strukturkris, dassighet och förfall tycktes bli Malmös lott. Men där tog man sig samman i mitten av 90-talet. Under ledning av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), som agerade i tandem med Moderaterna, togs vågade språng vars resultat är häpnadsväckande. Man satsade på en högskola som kunde ge lärdomssätet Lund en match, omvandlade schabbig industrimark till den hippa stadsdelen Västra hamnen med fräcka Turning Torso, fick en bro över Öresund till Köpenhamn, drog sin järnväg genom en citytunnel under staden vilket gav utrymme för fortsatt attraktiv exploatering, och så vidare. Malmö vände mörker till ljus på förbluffande kort tid. Därför att kommunen hade makthavare av det rätta virket.
Har Linköping också det? Vår situation är som sagt god. Men hur förvaltar vi bäst vad som uppnåtts hittills, hur investerar vi klokast för att bli ännu starkare? Ostlänken kan på sätt och vis liknas vid vår Öresundsförbindelse, den knyter oss närmare den glödheta Stockholmsregionen, något som öppnar för mycket positivt - ungefär som förhållandet mellan Malmö och Köpenhamn. Fast ska vi låta järnvägen gå som ett gigantiskt svärdshugg genom Linköping, eller göra som Malmö och bygga en tunnel för spåren under stadskärnan?
Som Corren rapporterade igår har det senare alternativet ånyo blivit aktuellt. Tunnel har tidigare ansetts för dyrt, men glädjande nog har kommunpolitikerna funnit en chans till omprövning. Kostnaderna kan nämligen pressas om det går att använda borrteknik istället för att gräva och gjuta sig fram. Oavsett, bör till tunnelkalkylerna läggas vinsten i form av att Linköpings möjligheter till en förskönande utveckling av centrum blir väsentligt större.
Att lyfta upp järnvägen på en bro över Stångån är en mycket billigare och enklare lösning, dock till priset av att Linköping ofrånkomligen klyvs och stora markområden i city offras. Stångåns fulla potential går inte att utnyttja, det blir svårare att ge innerstaden en harmonisk prägel med dundrande tåg dag och natt, etc.
Långsiktigt riskerar broalternativet att bli Linköpings Akilleshäl. En tunnel kan däremot bidra till den ökade dynamik vi behöver för att kunna vara en vinnare även framöver.