Det började med eldfängda upplopp i Husby, spred sig till andra Stockholmsförorter och därefter vidare över landet. I Linköping har bostadsområden som Skäggetorp, Lambohov, Ryd och Berga utsatts för våldsverkarnas förstörelselust. Varför denna plötsligt uppflammande huliganism?
Från den klasskampsfixerande marxistvänsterns sida vill man gärna se det som en oartikulerad, instinktivt betingad revolt mot marknaden, Reinfeldt och folkhemmets förtvinade jämlikhetsideal. I andra ringhörnan ropar SD triumferande att allt är invandringens och det mångkulturella samhällets fel. De enkla lösningarnas ideologiska läger mobiliserar i den illa dolda förhoppningen att oroligheterna ska gynna deras politiska syften.
Kriminologen Jerzy Sarnecki har dock en nyktrare syn och säger till Aftonbladet (27/5): "Det är oerhört attraktivt för vissa grupper av unga människor att slåss med polisen och ställa till bråk. De söker spänning, vill kanske visa sig tuffa inför sina kompisar och möjligen uttrycka sitt missnöje. De inspirerar varandra, och det är inte så märkvärdigt egentligen, med tanke på den uppmärksamhet det fått."
Vi bör inte glömma att det finns en primitiv berusning och lockelse i våldet som inte ska underskattas.
Författaren William Golding beskrev det i grunden tidlösa fenomenet med skrämmande briljans i sin klassiska civilisationskritiska roman "Flugornas herre" (1954). Barn och ungdomar som lämnas utan vuxenvärldens fasta, normbildande och tryggskapande hand kan i vissa situationer göra förskräckliga ting. Golding baserade boken bland annat på sina tio år som lärare i den engelska pojkskolan.
Ska vi kunna förebygga att unga män, ofta från socialt utsatta miljöer, löper amok i framtiden rekommenderar jag nog hellre läsning av honom än att någon lånar örat till ytterkantspolitikens charlataner.