"Får folkpartister en möjlighet att klydda, så gör de det". Ohlsson anförde en rad generande historiska exempel, som att FP var förtjusta i LO:s löntagarfonder när det begav sig. Jan Björklunds nyfrälsta iver att ikläda sig rollen som riskkapitalbolagens drakdödare i välfärden får väl sägas bekräfta Per T Ohlssons tes. Sverige behöver riskkapitalbolagen som aktörer i den nödvändiga förnyelsen av välfärdssektorn. Men det populistiska FP-klyddandet riskerar att lägga en allvarlig hämsko på utvecklingen. Lite självkritisk insikt hos FP-ombuden som nu samlats på landsmöte i Västerås vore på sin plats. Ty det är inte första gången deras parti ställt till med betydande bekymmer. Två av våra mest oroande strukturproblem, inom arbets- och bostadsmarknaden, är till icke ringa grad ursprungsmärkta med blåklintssymbolen.
I onsdags presenterade Boverket en rapport som förklarade att hyresregleringen är bostadsbristens huvudorsak (något som i decennier påpekats av nationalekonomer som Assar Lindbeck). Konstlat låga hyror gör att det befintliga bostadsbeståndet inte används effektivt och att blir det olönsamt att bygga nytt. Boverket förordar därför en mjukare övergång till marknadsbaserade hyror. Sådana kunde vi redan haft. S-regeringen på 60-talet hade en färdig proposition i ämnet.
Men FP, som i grunden var ense med S, såg tillfället att vinna kortsiktiga opinionspoäng och blev lika plötsligt motståndare till marknadshyror som Björklund blivit till riskkapitalbolagen. Klyddet väckte helig vrede hos S, som släppte förslaget. Ingen regering har därefter vågat andas om marknadshyror. Dagens FP vill på sig höjd modifiera den destruktiva regleringen en smula.
Däremot ska Björklunds FP ha beröm för att partiet avser att högprofilera sig i frågan om en bättre fungerande arbetsmarknad (avskaffa Las, lägre ingångslöner, etc). Det är ett glädjebesked för de grupper som har svårast att få jobb på grund av de stelbenta reglerna: ungdomar, lågutbildade, invandrare. Men det var FP som drev fram Las-eländet. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan fack och arbetsgivare uteslöt statlig intervention, en förhandlingsmodell som framgångsrikt praktiserades fram till 70-talets början. FP hade sedan 50-talet hetsat om statliga arbetsmarknadslagar, LO och S höll bestämt emot. 1974 vek man sig tyvärr, av rädsla för att i det då radikaliserade samhällsklimatet bli omkörda av FP från vänster.
Fast vad kan de numera omvända liberala Las-syndarna åstadkomma bortom retoriken? För att genomgripande reformer på arbets- och bostadsmarknaden ska bli politiskt möjliga i närtid (och det brådskar verkligen), krävs realistiskt sett en blocköverskridande uppgörelse mellan tungviktarna M och S. Istället för att trianguleringsmässigt lurpassa på varandra och borde kunna de ta ansvar för Sveriges bästa. Klyddet kan vi vara utan.