Partierna sviker de unga! Siffrorna talar sitt tydliga språk. 20 procent av befolkningen är mellan 18-29 år. Men andelen folkvalda i denna åldersgrupp är knappt 10 procent. Det skeva förhållandet återspeglas även i Linköping. 26 procent av kommunens invånare är 18-29 år, bland våra valda är de endast 16 procent. Också utlandsfödda är underrepresenterade.
I Corren den 18/8 menar Sara Ekenbjörn från Byrån mot diskriminering i Östergötland att denna klyfta hotar demokratin. Förtroendet faller, alienationen växer. "Man måste använda sig av uppsökande verksamhet och aktivt närma sig de grupper som inte är representerade", säger Ekenbjörn med adress till partiernas dominerande gubbar och gummor (55-70 år är överrepresenterade, enligt samma sätt att räkna huvuden).
Det finns en poäng i kritiken. Samtidigt bör dock poängteras än kraftigare att representativ demokrati INTE är liktydigt med millimeterrättvis grupprepresentation. Då hamnar man snabbt och ohjälpligt i ett träsk av matematiskt kvoteringsnominerande utifrån ålder, kön, yrke, bostadsområde, handikapp, hårfärg, hobby eller vad det nu kan vara. Sådana aspekter lämnar mig personligen likgiltig.
Det jag begär som väljare är att representeras av någon som delar mina grundläggande värderingar, förstår det politiska hantverket, kan göra hyfsat omdömesgilla avvägningar i olika intressekonflikter, samt icke minst: äger mod och integritet att stå upp i avgörande frågor. En kandidat jag kan lita på, helt enkelt. Politiker i de beslutande församlingarna brukar trots allt kallas "förtroendevalda", inte "representationsvalda".
För övrigt är bara 3 procent av svenska folket medlemmar i politiska partier. 70 procent identifierar sig inte längre med något parti alls. Kanske ett tecken på att partipolitiken bör dra sig tillbaka och låta människor bestämma mer över sig själva istället?