Det är första gången på ett decennium som stridsvagnar finns på Gotland. Dock stationeras ingen personal till dem. Bortsett från hundratalet hemvärnsgubbar är Sveriges största ö rensat på försvarskapacitet. I den glada optimismen som följde på kalla krigets slut strippades Gotland på kustartilleri, luftvärn och pansar.
Att det nu skeppas över stridsvagnar skulle kunna tolkas som en förvisso lam, men ändå kvick, reaktion på Zapad 13, Rysslands militärmanöver i Östersjön under slutet av september. Om det vore så väl. Det är svaret på Rysslands krig i Georgien 2008, något som tog det svenska politiska etablissemanget fullständigt på sängen. Trots att man kring sina sammanträdesbord bestämt att det inte skulle existera något militärt hot mot Sverige inom överskådlig framtid, kunde tydligen motsatsen bli fallet eftersom den ryska björnen helt uppenbart varken sov eller förlorat klorna. Tänk om björnen röt till i Östersjöområdet? Kanske var det dumt att ha lämnat Gotland naket? Något tungt militärt material borde väl åtminstone kunna förvaras där för säkerhets skull...?
Men det tog alltså hela fem år innan beslutet blev verklighet. Det säger en del. Att riva ner en nations försvarsförmåga går snabbt. Att bygga upp den igen är inte gjort i en handvändning. Och då talar vi fortfarande bara om att skicka 14 stridsvagnar från fastlandet till ett gotländskt förråd. Bättre än inget, men som upprustning betraktat är det mer en gest av symbolisk karaktär.
Ryssland däremot öser in svindlande resurser i ett synnerligen ambitiöst upprustningsprogram, detta samtidigt som Kremls politik blir allt auktoritärare och aggressivare, inåt som utåt. Man måste nog vara mycket naiv för att finna något löftesrikt i en sådan kombination. Nyligen avslutade Zapad 13 bar syn för sägen. Där samverkade Ryssland med diktaturen Vitryssland i det officiella syftet öva försvar mot religiösa och etniska oroligheter, samt terrorism. Manövern aviserades omfatta styrkor på drygt 20 000 man.
I själva verket deltog 70 000 man i avancerade offensiva operationer, som i realiteten inte var något annat än träning för anfallskrig. Om Kreml avsåg att med detta skrämma sina tidigare vasaller i Baltikum lyckades övningen över förväntan. De baltiska staterna är Nato-medlemmar och som sådana garanterade skydd. Men det är föga värt i ett skarpt läge om Ryssland besätter den strategiska nyckelpunkten Gotland, vilket ger möjlighet att skära av allierad undsättning västerifrån och ta militär kontroll över Östersjön. Ett Gotland som inte kan försvaras är således inte endast ett problem för oss, det undergräver även säkerheten för våra grannländer. Därför är ett starkt försvar är nödvändigt, både för att hävda vår egen integritet och för Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör i regionen.