Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: "Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!".
Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm. Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek "Go home!" åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann. I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.
Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu? Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.
Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch. Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt. När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå. I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.