Så skrev författaren och etikforskaren Ann Heberlein i Sydsvenskan den 20 december. I sin artikel reagerade hon mot tanken att jämställa våldsbejakande högerextremister med våldsbejakande vänsterextremister som Antifascistisk aktion (AFA) och Revolutionära fronten (RF).
"Varken AFA eller RF gör någon hemlighet av att de betraktar alla medel, inklusive våld, som tillåtna för att krossa fascismen. Det är naturligtvis förkastligt men jag tror att det är en konsekvens av att dessa grupper upplever att samhället, i form av poliser, politiker och journalister abdikerat", menade Heberlein som vägrade acceptera att någon kålsupardoktrin: "Här har vi alltså å ena sidan en grupp människor som faktiskt vill något gott – försvara varje människas rätt till liv och existens oavsett etnicitet – och en annan grupp som anser att människor har olika värde beroende på sin härkomst."
Ska vi godta att det resonemanget? Ingen vettig person som bekänner sig till demokrati och humanism kan med hedern i behåll uttrycka förståelse för högerextremisters ideologiska motiv och aktioner. Ty nazister och fascister representerar den absoluta ondskan. Avgrundsvänstern har helt andra marginaler, eftersom dess påstådda ideal ändå är höga: antirasism, rättvisa, jämlikhet, feminism. När "samhället", som Heberlein formulerar det, inte lyckas stävja ökande tendenser av nyfascism, främlingsfientlighet och rasism - ja, då är det inte konstigt att vissa grupper känner sig manade att ta till grova metoder i motvärn. Beklagligt, men begripligt. Kanske bör vi, trots allt, beundra deras engagemang.
Ställ Heberleins tes (som hon sannerligen inte är ensam om) mot onsdagens reportage i SVT:s Uppdrag granskning. Där gavs en skakande inblick i ytterkantsvänsterns värld. För aktivisternas fanatism, brutalitet, samvetslöshet och nakna våldsromantik kan inte finnas andra ord än vämjelse och avsky. Vad spelar deras antifascistiska och antirasistiska syften för roll? Det tycks mest vara förevändningar till att få släppa loss grottvarelsens primitiva instinkter inombords och gemensamt berusa sig på att sparka, slå, hota, vandalisera och trakassera.
RF och deras gelikar nöjer sig inte heller med att attackera högerextremister så urskillningslöst att även oskyldiga människor drabbas i samma veva. Säpo rapporterade nyligen om att vänsterextremisterna trappat upp våldet mot samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen. Borgerliga politiker har också blivit måltavlor. Hatet riktar sig mot hela det etablerade demokratiska och kapitalistiska systemet, som anses alstra fascism och rasism.
Vänster- och högerextremister må bottna i skilda ideologier. Men bägge läger avvisar de facto erkännandet av människovärdets okränkbarhet. Deras fiendebild är lika total, kompromisslös, demonisk och avhumaniserande. Frågan är vad som är värst. Vänstervåldet i sig, eller förståelsen och relativiseringen av det. Toleransen mot intoleransen är sannolikt den största faran, då garden till det öppna samhällets försvar sänks och blottar den sluttande vägen ner i barbariet. Därför kan inga marginaler av ursäktande sympatier finnas åt något håll.