Nu får socialdemokraterna sista chansen, annars blir det teknokratstyre fram till nyvalet. Grekland vill vara kvar i EMU, men vill inte genomföra de åtstramningar som krävs. Det vet vi vid det här laget. Men hur hamnade egentligen Grekland i denna enorma skuldkris från första början?
Svaret är landets intrikata och omfattande klientsystem. De två mainstreampartierna, socialistiska Pasok och borgerliga Ny Demokrat, har regelmässigt belönat sina politiska stödtrupper med positioner i, eller förmåner från, den offentliga sektorn. Många av de offentliga tjänsterna har dessutom delats ut med så kallad besittningsrätt, vilket inneburit att de inte försvunnit när motståndarpartiet återtagit makten. Därför har målet för många greker varit att maximera den offentliga sektorns storlek samtidigt som man minimerat andelen inbetald skatt. Den svarta sektorn har förblivit mycket stor.
Den amerikanska statsvetaren Francis Fukuyama menar i en artikel i den utrikespolitiska tidskriften The American Interest att denna typ av system inte alls är särskilt ovanliga, inte ens i Europa, men att det knappt förekommer i norra Europa. Förklaringen till det är enligt Fukuyama att staterna i vår del av världsdelen (han har bland annat Sverige som exempel) utvecklade sina byråkratiska system innan demokratins genomslag. Byråkratin hade därför konsoliderats när den kom under demokratisk kontroll. Partierna kunde fördela resurser till sina stödtrupper, men inte offentliga jobb. Därför är vårt offentliga system förhållandevis effektivt och uppskattat medan Greklands varken är det ena eller det andra.
Det är uppenbart att Pasok och Ny Demokrati straffades hårt av väljarna för de jämförelsevis modesta åtstramningar man föreslagit. Grekerna vill behålla sin klientstat, vara kvar i EMU:s varma famn och låta någon annan betala för kalaset. Det är en omöjlig ekvation.