”Det är nu vi förväntas prisa skatteåterbäringen. Glädjas åt att vi får tillbaka våra egna pengar”, skrev Muharrem Demirok (C), kommunalråd i Linköping, på twitter i går. Till sin tweet hade han lagt en bild på Disneys versions av munken Broder Tuck, kramandes pengapåsar som Robin Hood lyckas stjäla (tillbaka) från prins John. Nedanför fönstret sitter statens väktare, den elake sheriffen av Nottingham, och sover ovetandes om vad som försiggår över hans huvud.
Den här veckan ska de svenska skattebetalare som deklarerat via e-tjänst, telefon, app eller sms få sin återbäring. Förutsatt att man får tillbaka pengar, har meddelat Skatteverket ett mottagarkonto samt ens deklaration inte är uttagen för granskning. Bortom en del om och men, kommer det alltså inom kort att säga ”tjitjing” på många konton runt om i landet.
Om återbäringen är värd att högtidlighållas, tål att diskuteras. De som belönas med restskatt, firar förstås inte. Frågan är om de har större anledning, som får tillbaka de eget förvärvade slantar staten tagit men lite senare lämnar tillbaka - om deklarationen lämnats in korrekt. Sedan deklarationerna har skickats ut blir det genast en snackis om hur mycket eller lite man får tillbaka på skatten. Och visst är det en skönare känsla att ”få” pengar, än att betala. Trots att innebörden egentligen är att man betalat för mycket från början. Därför är det förmodligen många som, likt Disneys broder Tuck, utbrister: ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!”.
Robin Hood är bekant i politiska sammanhang. Kidnappad av vänstern, får han agera hjälten som tar från de rika och ger till de fattiga. Pilbågeskytten från Sherwoodskogen har blivit en modern symbol för utjämningspolitik. Det är en bild som förvrängts till en egentlig motsats av vad legenden står för. Det finns många varianter av historien om Robin Hood, men alla inkluderar en fredlös man som satte sig upp mot staten och myndigheternas bestämmelser och maktmissbruk, under vilkas förtryck folket led och svalt.
Hur vänstern lyckades beröva Robin Hood hans innersta väsen, och göra hans kamp till sin, är visserligen imponerande men väldigt fräckt. Hood stod förvisso på de fattigas sida, men de utgjordes av folket. Mot en rik stat som drev in mer och mer skatter. Kunde man inte betala sin skatt, kastades man från hus och hem – eller i finkan. Den arme broder Tuck fick till och med se kyrkans fattigbössa länsad av statens långa arm innan han själv fängslades, om vi nu ska ta oss tillbaka till Disneyversionen.
Kampen mot skatteförtrycket tål att tänkas på i återbäringstider som dessa, då populära partier som Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Vänsterpartiet talar om höjda skatter som om det vore den mest naturliga saken i världen. Titta på deklarationen, där står jobbskatteavdraget specificerat. Det är pengar som staten skulle ha haft, vore det inte för de senaste årens skattesänkningar. Fredrik Reinfeldt är kanske ingen Robin Hood, men han är betydligt mer lik än Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt.