Det är i dag precis femtio år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal i Västberlin, en frihetens oas djupt inne i DDR. Två år tidigare hade Sovjets östtyska knektregim byggt Berlinmuren för att stoppa massflykten från det kommunistiska förtrycket. Det delade Berlin var länge en av kalla krigets brännpunkter i den globala kraftmätningen mellan demokratins allierade länder och det röda slaveriet.
Sovjet hade på olika sätt försökt pressa USA att ge upp Västberlin och dess avskärmade invånare fruktade att bli övergivna. Den 26 juli 1963 försäkrade Kennedy på plats att så aldrig skulle bli fallet. Inför en jublande folkmassa klargjorde presidenten att han orubbligt stod på deras sida med de förlösande orden: "Ich bin ein Berliner".
Femtioårsminnet av Kennedys historiska anförande har uppmärksammats över hela världen. Men gissningsvis lär det talas tystare om saken inom Vänsterpartiet i Sverige. Från början till det bittra slutet stod ju Vänsterpartiet kommunisterna (som var det fullständiga namnet fram till 1990) fast parkerade på motsatt sida Berlinmuren. Man odlade intima vänskapsförbindelser med Sovjetsblockets totalitära diktaturer som även hotade att kväva Sveriges frihet, slöt icke att förglömma också pavlovskt instinktivt upp bakom Stalin när denne allierade sig med Hitler och anföll Finland 1939.
Vänsterpartiets förflutna av diktaturhångel är så omfattande och komprometterande att ingen genuint övertygad demokrat kan betrakta dess gamla synder med annat än avsky och förakt. På goda grunder ansågs de svenska kommunisterna stå i främmande makts sold som potentiella landsförrädare och ideologiska samhällsomstörtare. Det vore direkt tjänstefel av säkerhetspolisen om de inte höll ett parti som detta under uppsikt. I riksdagen var kommunisterna tryggt isolerade från alla känsliga frågor som försvaret, och de var givetvis bannlysta från utrikesnämnden.
Om dagens Vänsterparti kan man säga mycket kritiskt. Men att partiet numera skulle vara ett hot mot rikets säkerhet måste anses absurt. Gårdagens avslöjande i Aftonbladet att Säpo övervakat ledande vänsterpartister så sent som på 2000-talet är därför lika häpnadsväckande som anmärkningsvärt. Om uppgifterna stämmer ska bland andra dåvarande partisekreteraren Lars Ohly utsatts för spioneri från vad som förefaller vara en frilansande informatör med udda framtoning åt Säpos räkning.
Säkerhetspolisens roll är att skydda vårt demokratiska system mot faror. Ska dylika faror kunna avvärjas måste verksamheten vara hemlig, vilket i sin tur bygger på att vi kan känna förtroende för att Säpo sköter sin viktiga uppgift med omdöme och professionalitet. Det vore olyckligt om Säpo äventyrar sin legitimitet genom snedsteg ut i åsiktsregistreringens skymningsmarker. Lars Ohly må ha sina avvikande sidor. Han har dock knappast en sådan diabolisk agenda att han aktivt konspirerar i syfte att krossa författningen.
Däremot kan det på femtioårsdagen av Kennedys frihetstal gärna få påminnas om vad Ohly gjorde när Berlinmuren föll. Han sörjde. Den skammen räcker.