Kassettbandet fyller 50 år, det lanserades på marknaden av Philips 1963. Under 70- och 80-talen en stapelvara i varje pojk- och flickrum, i dag ett stendött fornminne. Vem bryr sig längre i vårt digitala tidevarv om denna billiga plastprodukt med lindrigt sagt svajig ljudkvalitet? Otippat nog fler och fler, enligt ett stort kulturreportage i måndagens DN.
En ny generation har återupptäckt kassettbandet som ett fascinerande alternativ att sprida och digga musik på. Lågbudgetsoundet tilltalar, liksom den fysiska påtagligheten och formatets kontemplativa begränsning till linjärt lyssnande. Detta i motsats till cyberrymdens flyktighet, där nätets överdådiga utbud skapar stresskänslor och tenderar att splittra musikkonsumtionen.
Tja, varför inte? Om vinylskivorna smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en renässans även för rullband. Kanske till och med 8-track (ganska poppis i USA när Led Zeppelin, Elton John och Rolling Stones fortfarande vara unga och raska).
Själv anar jag i kristallkulans dunkel att något annat snart börjar snurra igen. Ty vad borde rimligen vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna om inte fonografcylindrar i vax? Mer autentiskt lo-fi än så kan det knappast bli. Kom ihåg var ni läste det först!
Personligen föredrar jag dock det mest hopplöst dammiga av allt: CD-plattor.