Efter valet av Annie Lööf ska centern mer aktivt försökt fjärma sig från alliansen. Nya väljare ska vinnas, och gamla lockas tillbaka, genom att C framstår som mera självständiga. Lööf har styrt partiet som hon lovade medlemmarna, därför finns det heller ingen inom partiet som kritiserar henne nu när det går kärvt.
Men centerns problem är alliansens - och den står och stampar - är artikelns andra budskap. Den som såg en samspelt partiledarkvartett stråla i kapp med sensommarvädret på Stora torget i Linköping förra veckan har svårt att förstå det. Men under ytan ska det försiggå annat. Speciellt vid budgetförhandlingarna är moderaterna experter på att söndra och härska, samtidigt som småpartierna är allt för duktiga på att lägga krokben för varandra.
Frågan är om inte varje förhandling där moderaterna spelar ut de små partierna mot varandra egentligen är en pyrrhusseger för partiet. Moderaternas väg från utskrattade sjunkbomber efter valet 2002 till den lysande solen i svenskt politiskt universum tio år senare har skett till stor del genom alliansen. Bara inom alliansens ramar är moderaternas makt säkrad.
Man ska heller inte glömma att alliansen är större än summan av sina delar. Och för att den ekvationen ska fungera får ingen av delarna bli mindre än 4 procent. Småpartiernas bryderier är alliansens och alliansens är moderaternas. Kanske är det dags för alliansens storebror att bjuda till litet mer? Som det står i Lukasevangeliet: "Ge, och ni skall få".