I förra veckan talade två av Sveriges tre deltagare i FN:s observatörsuppdrag i Syrien ut om den farsartade missionen. Det var i april som den förre generalsekreteraren Kofi Annan utsågs till "särskilt sändebud" och med en fredsplan i bakfickan försöka göra något åt den allt våldsammare situationen i Syrien.
Men till Dagens Nyheter säger en av svenskarna: "Det stod snabbt klart att ingen av de stridande parterna tänkte respektera fredsplanen". I stället kunde FN-observatörerna se på hur konflikten eskalerade till fullskaligt inbördeskrig medan uppdraget fortskred.
Uppdraget var alltså svårt - för att inte säga omöjligt - redan från start. Grasserande amatörism gjorde knappast saken bättre. De 300 observatörerna kom från 48 olika länder; alla behärskade inte arbetsspråket engelska. Somliga kunde inte köra bil och stundtals fanns ingen sambandsutrustning tillgänglig.
Svenskarna räddades av sina egna satellittelefoner. De är storsinta och vill inte skylla uppdragets brister på FN eftersom "insatsen beslutades i all hast". Hm, är det inte det som är själva grejen med FN? Att organisationen ska fixa sådana här saker även när förberedelserna sker "i all hast"?
Vissa av observatörerna trodde kanske att det var semester, och lämnade de militära yrkeskängorna hemma? Med facit i hand tvingas vi ge en hel massa kängor till FN.