Fas 3 är sista ledet i jobb- och utvecklingsgarantin som regeringen införde 2007. Denna garanti innebär att en person som fruktlöst jagat anställning under 450 dagar slutligen anvisas plats hos någon hugad arbetsgivare. Som tack för besväret får arbetsgivaren 225 kronor om dagen och behöver varken betala lön, försäkringar eller arbetsgivaravgift. Fas 3-personen får i sin tur nöja sig med 65 procent av den senast utbetalda ersättningen från a-kassan.
Dessa personer är idag en icke oföraktlig skara, över 30 000. I pressen har det skrivits larmande spaltmeter om meningslösa arbetsuppgifter, deprimerade människor som känner sig utnyttjade och knappt kan överleva på sina magra bidragspengar. Modernt slaveri, hojtar oppositionen illrött anklagande. Själva begreppet "fas 3" tycks blivit så komprometterat att regeringen bytt etikett på alltihop. Istället heter det "sysselsättningsfasen". Oklart vad man vinner på detta nyspråk. Resultaten är i vilket fall nedslående. Endast 15 procent av sysselsättningsfasens deltagare har gått vidare till riktiga jobb eller utbildning.
"Jag är den förste att hålla med om att fas 3 inte blev som vi hoppats på", menar nu tidigare arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (M) som var en av huvudarkitekterna bakom Alliansens jobbpolitik. Till Aftonbladet säger han det inte bör gå mer prestige i detta än att man kan ändra sig. Ett uttalande som oppositionen lär slå åtskilliga sköna politiska mynt av.
Frågan kvarstår dock: vad göra istället? Vilken hjälp får långtidsarbetslösa av att snurra runt i det demoraliserande AMS-maskineriet, när de strukturella murarna på arbetsmarknaden består? Höga ingångslöner och en oflexibel arbetsrättslagstiftning utestänger effektivt dem med svagast ställning. Deras otrygghet är priset som vi med redan etablerade jobb betalar för vår egen trygghet. Är vi själva villiga att ändra detta förhållande? Fundera gärna på svaret, ty där ligger problemets kärna.