Under sommaren kommer Corren att publicera fem texter av Christian Gustavsson under rubriken "Ett Linköping för hoppfulla". Det här är del 2.
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.
Jag skulle naturligtvis inte känna till fotografiet om det inte vore för Gunnar Elfströms arbete med att dokumentera framväxten av dagens Linköping. Under 1950-talet utvecklas staden i ett rasande tempo. Det gamla vattentornet räcker inte längre till för den växande stadens ambitioner.
Vad de tre pojkarna heter, det vet jag inte. Inte heller vet jag någonting om deras livsöden. Vid tidpunkten för att bilden tas så vet de inte heller någonting om framtiden, men jag misstänker att det känner att de står på tröskeln mot någonting stort. Deras stad andades framtidstro och optimism.
Kontrasten mot i dag känns nästan överväldigande. Oavsett om vi oroar oss över krig, över kriminalitet, över klimatet eller över den biologiska mångfalden så är det inte svårt att måla samtiden i mörka färger. Hopplösheten är på något sätt ständigt närvarande i våra liv.
Jag växte upp i en tid då det kändes som att världen hela tiden blev bättre. Den som istället har vuxit upp på den här sidan av millennieskiftet har gjort det i skuggan av de problem som har tornat upp sig. Kanske förklarar det vad som går att utläsa ur Ungdomsbarometern, att unga verkar fokusera allt mer på kortsiktig trygghet, på den lilla världen bestående av familjen och vännerna, än på de långsiktiga samhällsfrågorna.
Vid en första anblick kan man få intrycket av att de som ska uppleva så mycket av framtiden har givit upp tanken på att forma den. Jag tänker att det är precis tvärt om, att ungas sätt att hantera problemen är hoppingivande. Det finns så många saker som vi inte kan kontrollera i vår samtid. Efter en pandemi, med krig i vårt närområde och gängvåld i våra bostadsområden så behöver samhället delvis byggas om på ny grund. Att basera ett förnyat samhällsbygge på den lilla världen är kanske det klokaste som vi kan göra. Det är i den lilla världen vi samlar energi för att möta den stora världens problem.
Det finns rimligtvis en övertro på betydelsen av den tid där man själv lever, men jag kan inte skaka av mig känslan av att vi lever i en brytningstid. Det är så många av våra institutioner och sanningar som prövas just nu. Det behöver inte vara dåligt, särskilt inte om det leder oss i riktning mot ett ökat ansvarstagande för oss själva och våra nära. Ensam är inte stark, men samhället är starkare när det bärs upp av fler som kan stå på egna ben.
"Vi har så många problem att ta tag i här, men jag vet att vi också kan åstadkomma svåra saker. I den lilla världen så hittar vi energi att möta den stora världens problem. Synen av Linköping är det som fyller mig med framtidstro och optimism."
Som så många andra kvällar så går jag utmed Bockhornsgatan för en promenad. Den här krönikan fyller mina tankar och jag tittar efter en bergsknalle där pojkarna kan ha stått. Där jag står kan jag inte längre se vattentornet, trots att det reser sig över skogen. Linköping har förändrats sedan bilden togs. Ett samhälle blir aldrig färdigt.
Jag vänder mig istället om. Nedanför mig ligger den stad som jag har kommit att kalla för hemma. Jag har alltid gillat den här synen. Jag kan se flygplansfabriken bortom mitt hus. Utmed Risbrinksgatan så cyklar människor på väg hem från stan. Om jag sträcker på mig så kan jag se Roxen glimra till långt borta. Vi har så många problem att ta tag i här, men jag vet att vi också kan åstadkomma svåra saker. I den lilla världen så hittar vi energi att möta den stora världens problem. Synen av Linköping är det som fyller mig med framtidstro och optimism.
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.
Fotnot: Hur kan Linköpings framgångssaga fortsätta? Läs alla krönikor i Christian Gustavssons serie om ett Linköping för hoppfulla. Texterna publiceras: 6 juli, 13 juli, 20 juli, 27 juli och 3 augusti.