”Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.” Det säger en svensk judisk man i 50-årsåldern, hans röst återfinns i en nyligen publicerad rapport om europeiska judars upplevelser och erfarenheter av antisemitism. Det är EU:s organ för grundläggande rättigheter som står bakom undersökningen, vilken omfattar över 5800 judar från åtta länder inom unionen, däribland drygt 800 boende i vårt eget land.
Åtta av tio svenska judar anser att antisemitismen förvärrats de senaste fem åren. Varannan svensk jude undviker att använda religiösa symboler, exempelvis kippa eller Davidsstjärnan, som identifierar dem som judar. En förkrossande majoritet (75 procent) av svenska judar som utsatts för antisemitiska trakasserier har aldrig anmält det. Vanligaste orsaken är att man inte finner det meningsfullt att kontakta polisen. Siffrorna från övriga nationer (som Frankrike, Tyskland, Ungern) varierar. Men sammanställningen pekar entydigt i en mycket oroande riktning: antisemitiska attityder och föreställningar tilltar, den judiska minoriteten mitt i bland oss känner sig alltmera trängd.
Vilken tidsepoks stämningar påminner det oss om? När samma illasinnade fördomar frodas som kulminerade i nazisternas klappjakt och historiens värsta massmord, finns inga ursäkter till likgiltighet, ignorans eller bagatellisering. Kom ihåg lärdomen: det börjar med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Det är ett faktum att judehat ofta följs av fientlighet mot romer, muslimer och andra påstådda avvikare. Så fungerar intoleransen. Den stannar inte vid en grupp, utan förgiftar till slut hela samhället och fräter sönder demokratin. Om inte judar kan känna sig trygga här, kan egentligen ingen göra det. Nästa gång är det du och jag som riskerar att falla offer.