John F Kennedys knappa tre år i Vita huset liknas ibland med sagans skimrande Camelot, kung Arthurs legendomsusade hov. Inte konstigt. JFK:s korta presidentperiod inföll strax före USA slets sönder av raskravaller, brinnande storstadsgetton, studentuppror, Vietnamkrig och Watergateskandaler. Vid sidan av de vanärade efterträdarna Lyndon B Johnson och Richard Nixon framstår den glamouröse Kennedy i desto ljusare dager – en bild som de senaste årens mindre smickrande avslöjanden om hans amoraliska privatliv inte nämnvärt kunnat rubba.
I det amerikanska folkdjupet symboliserar Kennedy ett förlorat USA, väglett av höga ideal och storstilade visioner, innan illusionerna brast i konfrontationen med 60- och 70-talets turbulenta verklighet. För mytbildningen har det traumatiska mordet den 22 november 1963 naturligtvis spelat en avgörande roll. Lee Harvey Oswalds kulor gjorde att Kennedy blev evigt frusen i tiden som en ung och attraktiv gestalt, bärande på grandiosa löften han aldrig fick chansen att infria. I döden är Kennedy större än han någonsin var som levande. Det är begripligt, men bortom myten är han kanske inte fullt så imponerande.
Hårt drillad av sin ärelystne far, den skrupelfrie rufflaren och multimiljonären Joseph P Kennedy, valdes JFK in i representanthuset 1946. Fyra år senare avancerade han till senaten. Sakpolitiskt var hans insatser bleka.
Kongressens lagstiftningsarbete tråkade ut honom. Dessutom var han ofta frånvarande på grund av sjukdomar, vars allvar och omfattning Kennedyfamiljen noga hemlighöll från press och allmänhet. Om väljarna fått veta att den skenbart kärnfriske Kennedy var ett vandrande apotek, som bland annat led av den potentiellt dödliga Addisons sjukdom, hade drömmen om Vita huset med säkerhet kvävts redan i sin linda.
Men mörkläggningen höll. 1960 segrade JFK med hårfin marginal över president Eisenhowers kronprins Richard Nixon. Starka indicier talar för valfusk i avgörande delstater, men direkta bevis saknas. Politiskt dominerades valkampanjen av kalla krigets kommunistiska utmaning. Kennedy positionerade sig som en om möjligt ännu tuffare politiker än den mer erfarne och kunnige Nixon. JFK hann sedan knappt äntra skrivbordet i Ovala rummet, innan det monumentala fiaskot i Grisbukten anmälde sig.
Fidel Castro hade nyligen gripit makten på Kuba. Eisenhower svarade med att förbereda en invasion av oppositionella exilkubaner för att störta den skäggige despoten. Kennedy satte planerna i verket, dock med en kraftigt reducerad styrka som blev ett lätt byte för Castros milis. Kennedy erkände privat att det svidande nederlaget skulle tvingat honom att avgå, om han varit premiärminister i ett parlamentariskt system. Samtidigt hotade Sovjetunionens diktator Nikita Chrusjtjov att kasta ut västmakterna ur det delade Berlin, vilket var liktydigt med storkonflikt i Europa. Vid denna tidpunkt var Berlin ännu en öppen stad, förtryckta människor i öst kunde nå friheten genom en enkel promenad över gränsen. Flyktingströmmen dränerade DDR på arbetskraft.
Kennedy trodde att han med charm och rationella argument kunde prata Chrusjtjov till rätta. Sommaren 1961 möttes de bägge i Wien. Sovjetledaren uppfattade dock den unge presidenten som vek och naiv. Kort därpå höjde Chrusjtjov insatserna i kalla kriget genom att bygga Berlinmuren. Kennedy accepterade det, men inte att Chrusjtjov året efter placerade kärnvapenmissiler på Kuba. USA satte nu hårt mot hårt, ryssarna tvingades till reträtt. Kubakrisen 1962 var Kennedys finaste stund, han höll huvudet kallt i ett extremt pressat läge, men så nära ett globalt kärnvapenkrig har världen aldrig varit.
En ständigt debatterad fråga rör Kennedy och Indokina. Presidenten eskalerade USA:s engagemang i Sydvietnam för att bistå sin allierade mot det totalitära Nordvietnams försök att – uppbackat av Kina och Sovjet – krossa den auktoritära regimen i Saigon. Men hade JFK låtit konflikten utvecklas till det fullskaliga krig som skedde under Johnson? Det är en vanlig kontrafaktisk spekulation bland Kennedys beundrare att han förmodligen skulle avvecklat det militära engagemanget efter 1964 års val.
Tecknen pekar dock snarare i motsatt riktning. Kennedy var förvisso en ganska ambivalent politiker, ofta trevande. Dock såg han Vietnam som platsen där USA måste demonstrera sin beslutsamhet att hålla kommunistblocket stången. Om JFK övergivit Sydvietnam under sin andra ämbetsperiod, skulle både Kennedy och det demokratiska partiet hamnat i samma situation som när Harry Truman anklagades för att ha förlorat Kina till kommunismen 1949. En repris hade varit förödande. Massiv kritik från Republikanerna och inte minst från huvudfåran inom Kennedys eget parti hade sannolikt förlamat Vita huset.
Hur var det med inrikespolitiken då? Trots Kennedys bländande retorik och inspirerande personlighet, var resultaten magra. Kennedys sociala reformprogram körde snabbt fast i kongressen, blockerat av republikaner och konservativa sydstatsdemokrater. I synnerhet ogillade denna majoritetskonstellation JFK:s modesta lagförslag för att häva diskrimineringen av USA:s afroamerikanska befolkning. Kennedy å sin sida var mest besvärad av de svartas krav på fullvärdiga medborgerliga rättigheter. Han ville inte riskera sin ställning med att ta egentlig strid i en kontroversiell fråga, som kunde kosta honom stöd bland vita medelklassväljare och ytterligare förstärka oppositionen i kongressen. Istället föll det på Lyndon B Johnsons lott att lösa problemen efter skotten i Dallas. Och Johnson, i Kennedykretsen föraktad och illa sedd som vicepresident, gjorde det med sådan politisk bravur att han måste räknas som en av USA:s främsta sociala reformister. Som progressiv president utklassar han JFK med hästlängder. Men vem kan tävla mot en myt?