”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”
Raderna levererades av nazisten Erik Walles i dennes famösa hatskrift "Jazzen anfaller" från 1946 (numera ett eftertraktat samlarobjekt bland svenska jazzdiggare). Boken var ett uttryck för hur många, ej bara politiska extremister, såg på denna musikform – en depraverad kulturfara av värsta sort, som inte minst hotade att fördärva ungdomars lättpåverkade sinnen.
Peststämpeln må förefalla svår att fatta idag. Men jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och som sådan en direkt utmaning mot de ultranationalistiska och rasbiologiska idéer, vilka särskilt trollband Europa på 30- och 40-talen. Även USA brottades dock med rasdiskriminering och djupt rotade fördomar. Att jazzen kunde verka som ett liberalt motgift är klarinettkungen Benny Goodman ett belysande exempel på. Goodman var stilbildande inom swingmusiken under denna epok. Och liksom påfallande många vita amerikanska jazzmusiker – som Gene Krupa, Stan Getz, Artie Shaw med flera – var han jude.
Sannolikt bidrog Goodmans bakgrund i den kosmopolitiska judiska kultursfären till att han våga bryta den tabubelagda rasbarriären 1937. Då plockade han in Teddy Wilson (piano) och Lionel Hampton (vibrafon) i sitt band. 1939 tillkom även gitarristen Charlie Christian. Tidigare hade något sådant varit otänkbart. Jazzorkestrarna var antingen helsvarta eller helvita. Men Benny Goodman var färgblind. Hans insats gjorde svarta musiker mer accepterade bland den vita befolkningsmajoriteten i USA. Det blev ett viktigt steg mot att krossa gamla rasistiska attityder och slog en liten, med betydelsefull, bräsch i segregeringen av det amerikanska samhället. Kunde ungdomsidolen Goodman – The King of Swing – umgås med svarta på jämlik basis kunde väl även andra. Eller åtminstone bli något mer fördomsfria.
Föga överraskande förbjöds jazz i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Musiken var ju starkt förknippad med svarta och judar, vilka inte precis stod högt i kurs hos nazisterna. Att ertappas med jazzskivor under armen kunde innebära livsfara. Medan andra världskriget rasade misstänkliggjordes jazzdiggare rutinmässigt som sympatisörer till de allierade i det naziockuperade Europa. Inte undra på. För politiskt oliktänkande och aktiva motståndskämpar blev jazzen ett inspirerande andningshål som höll hoppet uppe. Genom att lyssna på Benny Goodman, Duke Ellington eller Louis Armstrong hördes hur friheten och demokratin lät.
En sak är fortfarande säker. Den som älskar jazz är sällan eller aldrig rasist. Nog är det talande att jazzhataren Erik Walles på äldre dagar blev aktiv inom Sverigedemokraterna.