Undersåte, medborgare, kund – så kan i korta drag historien om människorna och staten beskrivas. Först var det överheten=kungen som bestämde och invånarna som lydde. Sedan bröt demokratin igenom. Valda representanter för Sveriges folk bestämde och väljarna/medborgarna kände sig mer eller mindre nöjda med besluten. Och avvaktade nästa val för att godkänna eller underkänna.
Och nu har vi blivit kunder. Vad är då våra politiker – företagsledare? Inte riktigt men nästan.
Någonting har hänt med synen på politiken. Det började för trettio år sedan i Storbritannien och USA. Mindre stat, mer frihet för individen – så kan Margaret Thatchers fasta politiska övertygelse sammanfattas. Och hon genomförde den – vilket inte många politiker förmår. Det som först handlade om storleken av relationen stat-medborgare gled över i ett nytt förhållningssätt: väljaren kunde ställa krav, handla upp statliga tjänster som andra varor och tjänster. Fast inte med egna pengar utan med de gemensamma =skatterna.
Företagsvärlden sågs som mer framgångsrik och bättre skött än den offentliga sektorn. Konkurrens, effektivitet, vinst – fina begrepp som överfördes till offentlig verksamhet. Säkert har de gjort nytta på många håll: den som har en ”påse pengar” att röra sig med blir försiktig med hur de används, han anställer inte fler än nödvändigt, hyr inte in sig i alltför stora lokaler och köper inte inventarier förrän de gamla är slut.
Dessutom kan individen få mer att säga till om: välja doktor, skola, elleverantör.
Det var en välkommen revolution som Järnladyn satte i gång. Men som alla revolutioner har den stagnerat och blivit till en tankemässig tvångströja. Det blev uppenbart på den socialdemokratiska kongressen. Som hypnotiserade rörde sig kongressdeltagarna kring det lilla ordet ”vinst”: Vinster måste vi tolerera hur illa vi än tycker om dem. Så är det naturligtvis inte. Sverige hade en gång ett utmärkt skolväsen utan andra vinster än kunskaper hos eleverna. Det går att låta elever välja mellan skolor utan att dessa ingår i skolkoncerner. Skolor kan vara statliga, kommunala, föreningsdrivna etc – det viktiga är att de är skattefinansierade och att staten garanterar deras standard.
Detsamma gäller valet av doktor och hemhjälp. Valfriheten handlar om att låta medborgaren få ett ord med när hennes och andras skattepengar ska tas i bruk. Jag tror att vi är många som gjort ett tankefel och dragit falska paralleller mellan offentliga tjänster och konkurrensutsatt produktion. Det är inte samma sak att hålla skola som att tillverka dammsugare, inte samma sak för en kommun att ge åldriga och handikappade en dräglig tillvaro som att se till att sophämtningen sköts effektivt. Den insikten sprids nu i spåren av diverse skandaler.
Våren är sen och kall i år, men jag tror att den innebär en större förändring än på länge. Medborgaren inom oss håller på att vakna.