Under de år på åttiotalet då apartheid-eran gick mot sitt slut i Sydafrika var jag flera gånger på reportageresor i landet. I motsats till många anti-apartheidaktivister var jag övertygad om att rasförtrycket höll på att falla samman. Andra såg istället ett hårdnande förtryck och kunde bara tänka sig ett väpnat uppror för att göra slut på eländet. Sydafrikas svarta under Nelson Mandelas ledning var klokare än så. De insåg att de besynnerliga "reformer" som apartheidregimen infört med särskilda kamrar i parlamentet för så kallade färgade och indier var ett klart bevis för att presidenten och hans närmaste insåg att deras vision om ett evigt vitt styre var ohållbar.Därför satsade man på förhandlingar istället för revolution. Det blev några år av mycket besvärliga samtal som ofta var nära sammanbrott. Men tack vare Nelson Mandela och inte minst hans juridiske rådgivare Albie Sachs - själv invalidiserad efter ett bombdåd från apartheidregimens hantlangare - fick Sydafrika en av världens bästa grundlagar.
På det sättet fick det nya demokratiska Sydafrika något av en önskestart. De vita extremisternas hot om uppror visade sig vara ett tomt hot. Inte heller åstadkom svarta extremister annat än isolerade terrordåd. Men apartheidtidens värsta arv har blivit bestående. Det är bristen på vettig skolutbildning för landets svarta befolkning. Det avsiktligt usla skolsystemet under rasförtrycket blev inte bättre av att en hel ungdomsgeneration i de svarta förorterna skolstrejkade under flera år på 80-talet.
Jag skrev den gången att apartheid inte kunde avskaffas över en natt därför att bristerna i skolutbildning skulle ta årtionden att rätta till. Så har det också blivit och ett resultat är att många jobb numera innehas av svarta med dålig kompetens. Det i sin tur har lett till en växande korruption. Jag blev grundligt utskälld när jag den gången pekade på det hot mot ett fritt och demokratiskt Sydafrika som de usla skolorna utgjorde. Utvecklingen har tyvärr gjort att jag fått mer rätt än jag den gången trodde. Skolorna är fortfarande usla och nu går därför både vita och svarta i skolor som inte kan ge dem rätt kompetens i ett modernt samhälle.
Mandelas upplysta regim följdes av Thabo Mbekis. Mbeki var fostrad i en miljö av motståndskamp utomlands och präglades därför av den misstänksamhet som är oundviklig i en sådan miljö. Han såg t ex aidsepidemin som en konspiration och vägrade i det längsta att bekämpa sjukdomen med de läkemedel som finns.
Mbeki blev till slut avsatt och efterträdd av Jacob Zuma som alldeles säkert är korrupt och dessutom har en helt hopplös kvinnosyn. Han har fem officiella fruar. Men bakom Zuma hotar ännu mera inskränkta krafter inom ANC. Och det dominerande oppositionspartiet som faktiskt har makten i Kap-provinsen ses som enbart ett verktyg för den vita minoriteten. Mandelas Sydafrika har inte kunnat hålla sina löften om ett bättre liv för folkmajoriteten. Istället ser vi hot om inskränkt yttrandefrihet och växande våld och korruption.