Jag hade ett sopnedkast. En förträffligt bekväm uppfinning. Några korta steg utanför ytterdörren i trapphuset bara, öppna en lucka i väggen och låta det mörka hålet sluka skräppåsen. Sen var det inte mycket mer med det. Ack, en sorglös tid. En dag var sopnedkastet plötsligt stängt, låst, obrukbart.
Bostadsrättsföreningen i staden där jag då bodde hade infört ett nytt reglemente. Vi anmodades nu att finfördela våra sopor och traska hela vägen ut på gården med det noggrant sorterade avfallet till en ”miljöstation”. Det var ett träskjul med olika kärl för färgat och ofärgat glas, papper, kartonger, plast, konservburkar, matrester and you name it. Jag hatade stället.
Det stank förskräckligt, det surrade av flugor, råttor gömde sig i hörnen. Men vad göra? Detta hände sig under 90-talets slut när återvinning, kretsloppssamhälle och sopsortering var som budord huggna i Mose stentavlor. Statsminister Göran Persson förkunnade att han skulle bygga ”det gröna folkhemmet” och ve den som ifrågasatte rättfärdigheten i skräp- och avfallspysslet, denna kollektiva vardagshobby som påbjöds de svenska hushållen.
Själv saknade jag mitt sopnedkast. Det kändes inte direkt som den moderna civilisationens krön att behöva sortera gamla mjölkpaket och kompostera överbliven spagetti. Jag fann hela hanteringen motbjudande, i synnerhet all den beskäftiga moralism som osade kring avfallsrörelsen. Och hur var det med miljönyttan, egentligen?
Den är praktiskt taget noll! Budskapet från Valfrid Paulsson, Naturvårdsverkets grand old man och Håll Sverige rents tidigare ordförande, briserade som en bomb i februari 2003. ”Det gör ont när man ser gamla människor pliktskyldigast komma släpande i snömodden med sina rullatorer lastade med förpackningar till återvinningsstationerna”, skrev han på DN Debatt. Valfrid Paulsson dömde ut det mesta av sopsorteringsverksamheten som rena geschäftet och direkt skadligt för det seriösa miljöengagemangets trovärdighet.
Ur såväl ekologiskt som samhällsekonomiskt perspektiv var det mycket bättre att elda upp hushållens sopberg av matrester och engångsförpackningar. Det gällde även glas, plast och plåtburkar. Effektivast var nämligen att genom förbränning omvandla avfallets energiinnehåll till fjärrvärme och elkraft. Snacka om att svära i kyrkan. Den kätterske miljökändisen Valfrid Paulsson mötte ett slagregn av fördömanden. Till och med brittiska tidningen The Times noterade hur det stormade i den blågula ankdammen och kommenterade syrligt: ”Reaktionerna visar att trossatsen om sopsortering inte har något med ekonomi eller resurshantering att göra. Det handlar mera om att predika en personlig moralkod”.
Dryga decenniet senare läser jag i Dagens Samhälle att utvecklingen faktiskt börjar gå Valfrid Paulssons väg. Återvinningen nådde sin topp 2008 och tappar mark. Istället används allt mera sopor som billigt och lönsamt bränsle i kommunernas fjärrvärmeverk. Det eldas även friskt med sådant avfall som sorterats. Okej. Kan jag då äntligen få tillbaka mitt kära sopnedkast igen, tack?