Måndag morgon och dubbeltimme matte. Snacka om plågsamt. Schemaläggaren på min högstadieskola den där terminen i nian måste varit sadist. Att börja veckan med att traggla trista ekvationer under överinseende av en knastertorrt mässande lärargubbe; sådant önskar man inte ens sin värsta ovän (jo, förresten – det gör man!). Jag minns ingen i min klass som verkligen gillade matematik. Men vi bet ihop och gjorde det nödvändiga för att komma undan eländet med hyfsade betyg.
Detta var i mitten av 80-talet och situationen tycks inte bättre i dag. Läget är tvärtom sämre, av kunskapsresultaten att döma. Sedan 90-talet presterar svenska niondeklassare bara allt skralare i matte, både jämfört med oss i tidigare årskullar och i relation till övriga OECD-länders elever. Utbildningsminister Jan Björklunds uppgörelse med "flumskolan" har hittills inte burit frukt. Fortsätter den negativa utvecklingen i samma deprimerande takt riskerar vi att bli en nation av matematiska analfabeter. Hur ska Sverige då kunna hävda sig inom modern teknik, ekonomi och naturvetenskap som är centrala områden för landets tillväxt och konkurrenskraft?
Till hösten utlovas nu en storsatsning i syfte att rycka upp mattelärarnas undervisningsmetoder. På tiden, onekligen. Vad som behövs är förmågan att ge ekvationsnötandet en kontext och att väcka elevernas lust till ämnet. Själv fick jag en helt annan upplevelse än pluggets själlösa räknande när jag på bio såg Ron Howards drama "A Beautiful Mind" (om nobelpristagaren John Nash). Wow, kunde matte vara så intressant?
Matematiken är ju universums grundspråk. Det är genom siffrornas formler vi kan fånga och förstå hur tillvaron är uppbyggd och fungerar – koden som knäcker de stora gåtorna. Hade vi fått lärare i skolan som gett oss det sammanhanget, skulle garanterat måndagarnas mattelektioner blivit betydligt mera spännande.