Imorgon är 70 år sedan Raoul Wallenberg försvann, bortförd av Stalins hantlangare när Röda armén nådde Budapest. Hans öde är fortfarande inte klarlagt. Men tack vare honom fick tusentals judar leva som annars hade mördats i nazisternas gaskammare. Wallenbergs räddningsaktion i Ungern gör honom till en av våra största, mest berömda och beundrade svenskar någonsin. Hedersmedborgarskap har tilldelats honom i flera länder, som USA och Israel. Den israeliska staten har även givit Wallenberg utmärkelsen "Rättfärdig bland folken", en hedersbetygelse till icke-judiska personer som hjälpte judar undan Förintelsen.
Raoul Wallenberg var en diplomat som stod i svenska UD:s tjänst. Alltså det departement som nu leds av utrikesminister Margot Wallström (S). Inte minst därför är det något oerhört att Wallström förklarats som icke-önskvärd i Israel, där hon bland annat skulle deltagit i ett seminarium som uppmärksammar 70-årsminnet av Wallenbergs försvinnande. Den israeliska regeringen vägrar ta emot Wallström på officiellt besök, avslöjade SR:s Ekoredaktion igår. Det säger åtskilligt om hur usla relationerna blivit efter S/MP-regeringens dumdristiga deklaration i höstas att Sverige erkänner Palestina som självständig stat, trots att en sådan inte existerar, och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.
Situationen är tyvärr låst av oförsonlighet på båda sidor. Att Gaza behärskas av den islamistiska terrororganisationen Hamas, som förra året skickade ett regn av raketer mot civila mål i Israel, har definitivt inte gjort saken bättre. Åtminstone formellt ingår Hamas i det palestinska styre som Sverige omfamnat genom sitt förtida erkännande. På vilket sätt tror Löfven och hans regeringskompisar att det skulle få fart på den strandade fredsprocessen? Knappast märkligt att Israel uppfattar att Sverige, igen!, ensidigt och propagandistiskt lierat sig med den palestinska motparten.
Den israeliska synen på Sverige var länge starkt skeptisk, en uppfattning som getts ny näring. Man har inte glömt hur de svenska socialdemokraterna efter Tage Erlanders regeringsperiod svängde från israelvänlighet till något som gränsade till fientlighet under Olof Palmes och förre utrikesministern Sten Anderssons dagar. Båda odlade intima förbindelser med PLO-ledaren Yasser Arafat samtidigt som denne i åratal bedrev dödlig terror mot den judiska staten.
Det absoluta lågvattenmärket inträffade vid Libanonkriget 1982, när Palme jämställde Israel med Nazityskland och påstod att israelerna "precis på samma sätt" förföljde de palestinska barnen som nazisterna gjorde med de judiska barnen i Hitlers koncentrationsläger. Parallellen var mer än falsk, den trivialiserade Förintelsen och demoniserade Israel på samma gång.
Först med Göran Persson började relationerna värmas upp. 1999 blev han den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Erlander 1962. Dessa försök till normalisering är idag spolierade. Att Margot Wallström portats från Mellanösterns enda demokrati visar med beklaglig tydlighet hur Löfvenregeringen rivit upp gamla sår och därmed förskingrat Sveriges möjligheter att spela en konstruktiv medlarroll i konflikten mellan israeler och palestinier. Tragiskt att just Raoul Wallenbergs hemland agerat så okänsligt och klumpigt.