I Sverige betraktar vi gärna staten som den gode herden, vilken ger oss trygghet, välfärd och omsorg. Därför betalar vi fortfarande höga skatter utan att knota nämnvärt, och låter våra liv ringas in av statens rika flora av myndighetsorgan. Storebror ser dig, men det är väl inget problem då Storebror i grunden är snäll och välvillig. Eller?
Även i en mogen demokrati som Sveriges finns skäl att vara på sin vakt. Trots att statens roll är att vara vår tjänare med allmänhetens bästa för ögonen, finns alltid risken att friheten och integriteten hamnar i kläm mellan de offentliga systemens dominanta kugghjul.
Ett signifikativt exempel är DN:s avslöjande att flera myndigheter bedriver omfattande försäljning av personuppgifter om oss till kommersiella aktörer. Detta är alltså information som inhämtas genom statens tvångsmakt och som sedan bjuds ut på marknaden. Guld värt för företag som vill sälja sina produkter via riktad reklam. Och en fin intäktskälla för myndigheterna som sitter på dataregistren. Verksamheten är fullt laglig som konsekvens av offentlighetsprincipen.
Att byråkrater agerar grosshandlare i personliga uppgifter om medborgarna känns emellertid inte helt klockrent, för att uttrycka det milt. Tilliten till myndigheternas oväld riskerar att äventyras, särskilt som vetskapen i folkdjupet om denna vidlyftiga hantering är tämligen blygsam eller rent obefintlig. Också politikerna i riksdagen verkar ha tagits på sängen. Från M, FP och S hörs nu krav på åtgärder för att strama upp informationsförsäljningen.
Ett tips: titta på Finland. Där är integritetsskyddet betydligt bättre. Vill myndigheterna kränga personuppgifter i kommersiellt syfte måste först uttryckligt godkännande inhämtas från människorna det berör. Den modellen borde även Sverige överväga.