Skamligt pinsamma interiörer rullas upp när Corren tittar närmare på Linköpings kommun och dess bolag. Luktar bananrepublik lång väg. Jag får mejl från tipsare. En skriver att "det Corren skrivit är toppen på isberget". En annan påstår att "det finns många godbitar att finna i den kommunala soppan".
Exemplet Rutger Starwing (M), Lejonfastigheters ordförande, som försvarar vd´n Per Ridnes guldglitterkantade pensionsvtal med att avtalet undertecknades av hans Socialdemokratiska företrädare "på det glada 90–talet" är det kanske mest spektakulära, än så länge.
Starwing ljög. Correns reportrar grävde och fann att avtalet med Ridne undertecknades 2007 – av Rutger Starwing. Vars "förklaringar" formar sig till ett manus skräddarsytt för en nyårsrevy nära dig.
Stångsåstadens vd Fredrik Törnqvist beviljades dubbel pension. "Det ska vi så klart justera", sa Tommy Ählström (M), Stångåstadens styrelseordförande, när Corren konfronterat honom med uppgiften.
Så klart? Varför skedde justeringen först efter det att Corren uppmärksammat spektaklet?
Den i Linköping vilt grasserande bolagiseringssjukan är ett otyg. Ofta är den rentav skrattretande. Som när politikerna applåderar till exempel Lejonfastighteters superfina ekonomiska resultat. Hur svårt är det att göra big business när kommunnen står för fiolerna, dvs betalar höga hyror till Lejonfastigheter, ett kommunägt bolag? Hur många miljoner extra kostar egentligen den här typen av rundgång skattebetalarna?
Armé av räknenissar
För att inte tala om de många miljoner av skattebetalarnas pengar som hävts i det svarta hål som kallas konkurrensutsättning. En svällande armé av kommunalt anställda räknenissar sitter och räknar på anbud och filar på avtal – medan fotfolket i kommunens basverksamheter sliter arslet av sig för att upprätthålla kvalitén.
Lejonfastigheter/Linköpings kommun rekryterade PR–byrån Erichs Communications när Rutger Starwing skulle fly undan ansvaret för avtalet med Per Ridne. Det misslyckades kapitalt. Vad slutar fakturan från Erichs Communications på?