Regeringen kritiseras för trötthet. I sitt Almedalstal i fredags stämde Centerpartiets Annie Lööf in i denna kritik. Hon är bekymrad över att alliansen tappat reformivern. Det finns fortfarande så många problem att lösa, menar Lööf, som vill att alliansen särskilt hittar reformer mot utanförskapet och avfolkningen av landsbygden, och för konkurrenskraften, välfärden och klimatet.
Lööf tycks dock inte ha funderat över vad reformtröttheten beror på. Käcka utrop om "ny glöd" och "alliansen 2.0" räcker inte för att få fart på en sovande regering. För att åstadkomma förändring måste man först ringa in vad som orsakar tröttheten.
Och det gjorde åtminstone delvis Kristdemokraternas Göran Hägglund. Sist ut under politikerveckan höll han ett mycket ideologiskt tal. I stället för att bocka av arbetslösheten, Syrien och skolan fördjupade sig Hägglund i begreppet statsindividualism.
Med statsindividualism avses den specifika svenska individualism där alla individer är självständiga och oberoende av varandra, men i stället är beroende av statens utbyggda och skattefinansierade välfärdssystem. Statsindividualismen är intimt förknippad med Socialdemokraterna, som byggde upp modellen under decennier av regeringsinnehav.
Men på senare tid har flera borgerliga politiker omfamnat statsindividualismen. Nyligen hyllade Per Schlingmann, M, statsindividualismen och den starka staten (Newsmill 7/6). Detta oroar Göran Hägglund, som påpekar att när frihet endast kan uppnås genom politiska beslut så har politiken inga gränser. Dessutom leder det atomistiska statsindividualistiska frihetsidealet till allas utanförskap. Hägglund vill i stället att samhällsgemenskap ska vara visionen att sträva mot.
Här finns en förklaring till varför regeringen har så svårt att komma med nya idéer; man har grundläggande skillnader i vad man vill uppnå. Det var nyttigt att Hägglund klargjorde det, men det ger inte mycket hopp för framtiden. "Ny glöd" och "alliansen 2.0" kan knappast överbrygga djupa skillnader i vilket samhälle man vill försöka bygga.