Utgångspunkten för rapporten är att skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda är betydligt högre i Sverige än i andra jämförbara länder. Det så kallade sysselsättningsgapet är i Sverige nästan 14 procent, vilket är något högre än Danmark och betydligt högre än Norge, Tyskland och Kanada, som också ingår i undersökningen.
Rapporten ställer därför frågan om det är eventuell diskriminering som är orsaken till dessa siffror. Svaret rapporten kommer fram till är nej. Från det pågående internationella forskningsprojektet World Value Survey (WVS), som undersöker värderingsskillnader mellan olika kulturer, har man lånat data. WVS har frågat arbetsgivare i ett sjuttiotal länder om inrikes födda bör ha förtur till arbeten. I Sverige tycker bara elva procent det. Det kan man jämföra med Kanada, det land i rapporten med minst sysselsättningsgap, där 38 procent av arbetsgivarna tycker att inrikes födda ska ha förtur till arbeten.
Rapporten har kritiserats för att bygga slutsatserna på ett för litet antal svarande. Det är en legitim kritik som måste tas på allvar, men eftersom det finns många fler undersökningar som pekar ut svenskarna som extremt toleranta och öppensinnade kan man anta att rapporten inte är särskilt fel ute.
Det fanns en tid då invandrares sysselsättningsgrad var högre än svenskarnas, men den tiden är förbi. I dag har invandringen helt annan karaktär än på 1950- och 60-talen. Nu har Sverige en liten arbetskraftsinvandring och invandrarna kommer längre bort ifrån, vilket ökar risken för kulturkrockar. Det tar tid att bygga upp kulturspecifikt humankapital.
Lägg dessutom till den svenska skolans oförmåga att lära ut läsförståelse till alla elever, även etniskt svenska, så har ni ett par orsaker som bättre förklarar sysselsättningsgapet än att svenska arbetsgivare i stor skala skulle diskriminera utrikes födda.