Söndag kväll, telefonen ringer. Numret är dolt. Jag anar dock. Jo, mycket riktigt: en kontrollant från Radiotjänst. Sådana samtal har jag fått ett antal tillfällen bara senaste året. Alltid framåt söndagskvällen, alltid från ett anonymt nummer, alltid med samma fråga: Har jag TV? Numera kompletterats denna undran med om jag har en internetuppkopplad dator. Mitt svar är ständigt detsamma: jag har ingen lagstadgad skyldighet att besvara era frågor.
Förvisso äger jag ingen TV, vilket jag i forntiden faktiskt upplyst Radiotjänst om. Men då de aldrig nöjt sig med detta ursprungliga besked, har jag tröttnat. Inte minst därför att jag upplever det som djupt olustigt att ett av statsmakten närstående bolag ska snoka efter vilken slags teknisk apparatur som finns bakom dörrarna i min privatbostad. Sverige är väl ändå inte DDR?
"Vi ringer dig igen", löd kontrollantens avslutningsreplik denna helg. Tack vare kulturministerns beslut att licensavgiften ska behållas även under nästa avtalsperiod mellan public service-företagen och staten, lär Radiotjänst och jag få fortsätta med vår söndagsritual till åtminstone år 2020.
Jag har inget emot public service och är en ivrig SR-lyssnare (radion är inte licenspliktig). Det är den uppenbart föråldrade betalningsmodellens förnedrande licensjakt som skaver. I går fastslog förvaltningsrätten att Radiotjänst har full rätt att eftersöka och avgiftsbelägga nätdatorer i varje svenskt hushåll. Spelar ingen roll om du aldrig efterfrågat SVT:s tjänster på webben, spelar ingen roll om du aldrig besöker deras hemsida. Enbart möjligheten att titta räcker. "Jag gläder mig", utropar Radiotjänsts vd Carl-Gustav Johansson om förvaltningsrättens dom. Okej, ring igen. Fråga på om teknikutrustningen i mitt hem. Men jag har fortfarande ingen skyldighet att svara. Sverige är väl inte DDR?