Även som härdad journalist känns helgens tragedi i Ljungsbro så intensivt mödosam att ta in. Chocken, sorgen, tårarna... Två liv släckta i ett grymt och meningslöst vansinnesdåd. När en sådan fruktansvärd händelse drabbar oss i vår omedelbara närhet är det som cirklarna rubbas, vardagen sätts i gungning, stegen blir osäkra, trevande. Hur kunde det ske här? I vårt fina Linköping? Och igen?
Plötsligt befinner vi oss åter i mardrömmen av ett nytt dubbelmord, för andra gången på nio år. Ofrånkomligen läggs minnet av då till nu, summan är smärtsamt svåruthärdlig. Men det finns trots allt en stor och mycket väsentlig skillnad. Den 19 oktober 2004 mördades åttaårige Mohammed Ammouri och Anna-Lena Svenson, 56 år. Gärningsmannen går fortfarande fri, ändå har polisen lagt ner ett jättelikt arbete på att utreda fallet.
I lördagsnatt tog det bara 23 minuter innan den misstänkte förövaren fångades in. Den snabba och kraftfulla polisinsatsen i Ljungsbro efter att den 15-årige pojken och den 57-åriga kvinnan bragts om livet måste betecknas som imponerande. En hundpatrull kunde kvickt uppbådas och sättas in mitt i natten, nästan ögonblickligen var gripandet ett faktum. Vad hänt annars? Hade Linköping klarat den gnagande ovissheten av ännu en okänd mördare bland oss? Det traumat verkar vi åtminstone slippa. Tack.