Det ju datumet för Björn Borgs födelse 1956, tennisguden som de gyllene åren 1974-81 vann 11 Grand Slamsegrar (Wimbledon 5 gånger, Roland Garros 6 gånger) och som vid millennieskiftet korades till århundradets svenska idrottsman.
6 juni är även datumet för landstigningen i Normandie 1944, då general Eisenhowers styrkor slog hål på Hitlers "fästning Europa" och befriade kontinenten från nazityranniet. Utan USA:s och Storbritanniens framgångsrika insatser i andra världskriget hade Sverige riskerat att bli en lydstat åt antingen Tredje riket eller Stalins Sovjetunionen. Tack och lov att vi slapp det hemska ödet!
Men såklart, Björn Borg och Dwight D Eisenhower har inget att göra med anledningen till varför den politiska klassen upphöjt gamla svenska flaggans dag den 6 juni till nationaldag (1983) och låtit den bli röd i almanackan (2005). Det är de sammanfallande datumen av den skattehungriga kulturbarbaren Gustav Vasas kungakupp 1523 och antagandet av 1809 års, numera sedan länge skrotade, grundlag som vi påbjudits att fira.
Låter det krystat och artificiellt? Det är det också. I avsaknad av grandiost glammiga händelser i den nationella mytologin, typ Frankrikes 14 juli (Bastiljens stormning) eller USA:s 4 juli (självständighetsförklaringen 1776), har överheten gjort som Cajsa Warg aldrig sa: Man tager vad man haver. Resultatet är en blek och känslofattig kopia av andra länders nationaldagar, med en partystämning som aldrig riktigt vill infinna sig, trots tappra ansträngningar från både kungahus och den politiskbyråkratiska sektorn.Tja, trist för dem kanske.
Annat ljud i skällan är det nu, lite senare i juni. Genom civilsamhällets försorg fungerar redan midsommarafton, i allt utom till namnet, som den traditionella nationaldagen, folkets egen! Och det helt utan kopplingar till grälsjuk politik, blodiga krig, despotiska kungar och stökiga revolutioner. Det är faktiskt världsunikt. Istället för att vara uttryck för en exkluderande statsnationalism, är midsommar raka motsatsen. Den inbjuder alla människor till att förenas i en livsbejakande fest som ärar sommaren, naturen, ljuset och värmen. Det är en stund av manifesterad lycka över att vi åter får njuta leende grönska efter månader i kylslaget nordiskt mörker.
Har någon fångat den känslan bättre än 1600-talsskalden Lars Wivallius? ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara".
Fast i vanlig ordning är det nog bäst att ha paraplyet i beredskap. Glad midsommar, kära läsare!