Denna vinter har det snackats mycket om traditioner som upplevs hotade. Pepparkaksgubbar i luciatåg, skolavslutningar i kyrkan, Walt Disneys tomteverkstad eller vad det nu har varit. Okej, själv har jag lite svårt att hetsa upp mig. Det mesta är ju bara stormar i vattenglas och rent trams, ärligt talat. Har det exempelvis någonsin förekommit något hot mot pepparkakornas fortlevnad? Från vem i så fall? Staten, EU, Dagens Nyheters kulturredaktion?
Om vi däremot återgår till verkligheten så finns det en tradition som faktiskt är i fara. På riktigt. En av julbordets främsta delikatesser kan snart vara ett minne blott: ålen. Aldrig förr har det funnits så lite ål i europeiska vatten. Beståndet har minskat med dryga 95 procent sedan 1970-talet. Svunna är de dagar när miljoner och åter miljoner ålar vandrade upp längs våra älvar och vattendrag. Kortsiktigt rovfiske bör främsta skulden till att så icke längre är fallet. Men ett annat problem är vattenkraftverkens turbiner som mosat många ålar till döds. Om något decennium kan ålen vara lika utdöd som dronten.
Mot bakgrund av att arten är klassificerad som akut hotad, förbjöds ålfiske i Sverige 2007. I princip. Yrkesfiskare med särskilda tillstånd har ändå kunnat fortsatta att fånga hundratals ton ål varje år. Skälet är regionalpolitiskt. I Östersjön anses ålfisket så viktigt för kustbygdens överlevnad att Havs- och vattenmyndigheten är frikostiga med dispenser. Logiken i detta är knappast helt kristallklar. Om ålen är avgörande för det kustnära, småskaliga fisket - vad är det då för poäng att fiska ihjäl ålen? Hur ska kustbygden överleva sedan då?
Naturskyddsföreningen kräver totalstopp för ålfisket, i syfte att ge beståndet en sportslig chans att återhämta sig. Det verkar rimligt om vi vill behålla ålen även på framtidens julbord.