Det skedde på S-kongressen 1993 då Thorwaldsson var SSU-ordförande och hade lanserat begreppet "egenmakt". Thorwald såg behovet av att förnya välfärdsstaten och ge enskilda medborgare större inflytande gentemot de offentliga systemen. Samtidigt var Thorwaldsson, med bakgrund i det pragmatiska Metallfacket, en god traditionalist av genuint S-märke: Gör din plikt, kräv din rätt - i den ordningen! Han varnade för tendenser av bidragspassivisering och talade uppfordrande om arbetslinjen.
Inte alltid populärt bland konservativa vänstersocialdemokrater. Särskilt som Thorwaldsson under SSU-perioden blev något av en favoritsosse på borgerliga ledarsidor. Applåder från höger måste ju per definition vara suspekt. Därav Greiders utbrott och kanske en delförklaring till att han sedan inte nådde de riktiga höga positionerna inom rörelsen. Bland annat parkerades han som ombudsman på Metall och blev därefter chef för studieförbundet ABF. Man undgår inte intrycket av begåvningsslöseri med en person som borde fått spela en tyngre roll i Socialdemokraternas idéutveckling inför framtiden.
Liksom exemplet Mona Sahlin anades drag av en svensk Tony Blair som aldrig fick chansen att blomma ut ordentligt. Under epoken Göran Persson stagnerade också partiet, vilket bäddade både för det borgerliga maktskiftet 2006 och det fria fallet med katastrofen Håkan Juholt. Hade S skött sina kort bättre, kunde partiet möjligen ha fångat upp de stämningar som istället Fredrik Reinfeldts nya moderater skickligt gjorde till sina. Faktiskt kan man se Karl-Petter Thorwaldsson som en slags ideologisk S-variant av Reinfeldt.
Det tydde därför på ett smart drag av LO när organisationen enhälligt valde Thorwaldsson till ordförande våren 2012. LO:s tidigare starka maktposition i samhällslivet hade gradvis eroderat och anklagades, inte sällan med rätta, för att vara en försurande bromskloss som mest värnade gamla privilegier. Kunde Thorwaldsson vara mannen att modernisera LO till en relevant, positiv och konstruktiv kraft? Sådana förväntningar tycktes komma på skam med när LO fortsatte spåret med fyrkantiga vänsterkrav som begränsningar av vinster i välfärden, stoppade skattesänkningar, höjda bidrag, kolossala offentliga satsningar, etc. Inget nytt under solen.
Hade Thorwaldsson blivit sin organisations gisslan, eller bidade han bara sin tid genom att invänta rätt tillfälle att börja visa färg? Måhända ser vi nu tecken på det sistnämnda. Knappt har Svenskt Näringsliv fått en ny vd i Carola Lemne förrän Thorwaldsson erbjudit förhandlingar om ett nytt huvudtal på arbetsmarknaden. I måndags talade Thorwaldsson i Ekot om behovet av justeringar av arbetsrätten, anpassningar till ett modernt arbetsliv och ökad flexibilitet i förhållande till marknaden. Onekligen lovande tongångar. När partierna på bägge sidor blockgränsen låst sig själva i bevarandet av den föråldrade arbetsrättslagstiftningen modell 70-tal, vore det mycket värt om arbetsmarknadens parter istället kunde axla ansvaret för att nå smidigare lösningar. Att LO tagit initiativet gör sannerligen inte saken sämre.
Har förnyaren Karl-Petter Thorwaldsson vi känner från förr äntligen klivit ut på banan igen? I så fall varmt välkommen, du behövs!