Från 1870 och hundra år framåt var Sverige en ekonomisk framgångssaga. Kapitalismen byggde landet och förvandlade ett eländigt bondesamhälle till en modern industrination. 1970 låg Sverige på fjärde plats i OECD:s välståndsliga. Sedan hände något.
Tillväxten togs för given. Socialism blev högsta mode i debatten. Företagare och entreprenörer utmålades som lömska girigbukar. Socialdemokratin radikaliserades. LO krävde löntagarfonder. Arbetsmarknaden reglerades hårdare. Skattetrycket, som dittills varit relativt måttligt i internationell jämförelse, skruvades hastigt upp till ett av de värsta i världen. De offentliga utgifterna skenade och politiseringen av samhällslivet kände inga gränser.
Konsekvensen blev därefter. Tillväxttakten utvecklades svagare än i flertalet andra i-länder, för att slå i botten under 90-talets strukturkris.
”Om Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-snittet sedan 1970, hade våra samlade resurser idag varit så mycket större att det motsvarat 20 000 kr mer i månaden per hushåll i genomsnitt”, skrev dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) i Dagens Industri den 16/8 2002. Ett för honom smått sensationellt erkännande av flera decenniers misslyckad tillväxtpolitik. Förstå detta: 20 000 kronor mer per hushåll! Varje månad! Borta... Man blir nästan gråtfärdig vid tanken på hur den politiska klassen gjort oss alla fattigare.
Ändå ska regeringarna vi haft sedan 1985 hedras för att de, sakta men säkert, försökt reparera skadorna med liberaliserande reformer som gjort det ekonomiska klimatet mycket hälsosammare. Från att halkat efter i OECD:s välståndsliga började Sverige klättra igen vid slutet av 90-talet och numera är vårt land etablerat strax över tionde plats. Fast den goda cigarren lär inte vara.
Den liberala reformagendan, som både S och M varit bärare av, tappades ur fokus under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod. Under Stefan Löfven finns den inte ens på kartan längre. I armkrok med MP och V har S tagit sikte på kraftigt ökade skatter på jobb, företagande, transporter och energi. Regeringen visar överhuvudtaget en häpnadsväckande brist på respekt och förståelse för det skapande, arbetande och närande Sverige. Det tycks som 70-talets politiskt destruktiva attityder gjort comeback 2015, vilket gör att S presterar ett historiskt dubbelfel. Hur många förlorade tusenlappar kommer det att kosta oss denna gång?