”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa.”
De smått briljanta orden tillhör förstås författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson. Han nedtecknade dem i pamfletten "För liberalismen – en stridsskrift", som utkom 1980. Gustafsson var uppenbarligen på inspirerat liberalt humör.
Samma år började han växla brev med förre folkpartiledaren Per Ahlmark. Deras samlade tankeutbyte publicerades 1985 i boken "Frihet och fruktan". Ämnena spände över vida fält, bland annat det eländiga tillståndet i Sverige. Vilket i mycket var den demokratiska socialisten Olof Palmes fel, om man fick tro herr Gustafsson själv: "...han intresserar mig enbart som en obehaglig geting kan göra en sommardag. Han skulle vara mig likgiltig om det inte vore för att jag har ett intryck av att han kan skada mig, mina vänner, de värden jag tror på – och dit hör de fundamentala rättigheterna”.
Om den illvillige Palme hotade fundamentala rättigheter, så var det dock annat med vad den fullfjädrade rödgardisttyrannen Mao Zedong gjorde i Kina. Bara några år innan Lars Gustafsson vältaligt tog strid för liberalismen, hade han varit på studiebesök i det då fortfarande kulturrevolutionära riket i öster. Intrycken förmedlades i reseskildringen "Kinesisk höst" (1977): ”Här blev jag slutgiltigt övertygad om att den socialistiska revolutionen faktiskt har varit i stånd att skapa inte bara frihet från nöd, utan – under optimala förhållanden – också livskvalitet, verklig solid livskvalitet för en stor del av Kinas massor.”
Det var väl tur att Lars Gustafsson sedan började lyssna på Beethoven och växte ifrån den övertygelsen.