Vi känner alla till den klassiska nidbilden av kapitalisten. En rundlagd gubbe i cylinderhatt och med bolmande cigarr. Profitören, bolagsmånglaren, karikatyren från Monopolspelet. I USA fanns de rikaste och mest namnkunniga, ofta utmålade som snikna girigbukar: John D Rockefeller, JP Morgan, Henry Ford, Eugene du Pont. I Sverige fick särskilt företrädarna för släkten Wallenberg - Marcus "Dodde" Wallenberg i synnerhet - spela samma roll i vänsterpropagandan mot marknadsekonomin. Inga av dessa herrar var några utpräglade helgon. Hur skulle de kunna var det? För att skapa och utveckla ett företagsimperium krävs grandiosa visioner, hårda nypor, extrem målmedvetenhet, förmåga till kalkylerat risktagande och osentimentalt beslutsfattande under tuff press.
Samtidigt var det ingen tvekan om var ansvaret fanns. Kapitalisten med cigarren var en tydlig ägare, styrde med järnhand, fokuserade på långsiktig avkastning och uppbyggnad av substansvärden. Numera är bilden suddigare. Många större företag är i händerna på inhemska och utländska pensionsfonder, stiftelser och investmentbolag. Wallenbergarna har i sin strävsamma familjekulturs anda hittills skött korten mycket väl genom Investor. I jämförelse framstår Industrivärden, den andra stora maktsfären i svenskt näringsliv, som rena negativkopian.
Illustrativt är att den kejsarlike Sverker Martin-Löf tvingas lämna samtliga styrelseuppdrag (inklusive ordförandeposterna i Industrivärden, SCA och SSAB) efter avslöjanden om vidlyftiga jaktäventyr och lyxresor med privatplan på företagens bekostnad. Patetiskt försöker han framställa sig som offer för "ett kuppartat mediedrev". Snarare handlar det om en längre tids jäsande missnöje bland Industrivärdens komplexa väv av ägarparter (de flesta institutionella) som slutligen briserat. Martin-Löfs fögderi har utgjorts av en exklusiv, skyddad klubb av tjänstemannadirektörer som håller varandra om ryggen, delar ut frikostiga styrelsearvorden mellan sig och har fått rättmätig kritik för oviljan att släppa in förnyande krafter.
Resultatet? Industrivärden är distanserat såväl storleksmässigt som i aktiekursutveckling av sin främste rival, Wallenbergkontrollerade Investor. En storstädning syntes till sist oundviklig. Är Sverker Martin-Löf offer för någon, är det sig själv och sin egen inskränkta du-och-brorkrets. Det osunda tjänstemannavälde han personifierar är i grunden ett symptom på den olyckliga S-politiken i Sverige efter andra världskriget. Partiet accepterade kapitalismen, men ville inte ha fler kapitalister (det räckte med Wallenberg som S slöt en slags ohelig folkhemsallians med). Därför motverkades enskilt sparande och privat förmögenhetsbildning. Istället gynnades det ansiktslösa institutionella ägandet. Konsekvensen blev att tjänstemännen började dominera bolagen när den klassiska kapitalisten gjort sorti. PG Gyllenhammars märkliga (och ödesdigra) regemente på Volvo 1971-1993 är ett exempel. Sverker Martin-Löf ett annat. Man ska akta sig för att romantisera gamla tider. Men i ljuset av excesserna i Industrivärden finns nog skäl att önska en renässans för cylinderhattarna ändå.