Hon är smart, Magdalena Andersson. S-pretendenten på finansministertronen triangulerade nyligen elegant in på traditionell borgerlig mark och lovade att effektivisera den statliga byråkratin om hennes parti vinner höstens val. Andersson hänvisade till Danmark där man sparat 12 miljarder kronor åt skattebetalarna. Anade någon en illa dold förtjusning i hennes anletsdrag? Inte konstigt i så fall. Inför valet 2006 hade Alliansen storstilade planer på att göra samma sak. Socialdemokraternas myndighetspolitik dömdes ut som slapp och kostsam.
Dagens facit är att Andersson skulle kunna returnera anklagelsen, eftersom Alliansens misslyckande på området är lika flagrant som generande. Men enligt principen att anfall är bästa försvar, gick Borg loss på Socialdemokraternas recycling av borgerlighetens gamla vallöfte med han är "förvånad över prioriteringen". Ty och läs noga nu: "Att skära i kärnstaten som polis, infrastruktur och forskning. Det tror vi inte ett ögonblick på. Det är centrala offentliga kärnverksamheter som är väldigt viktiga för att samhället ska fungera" (Dagens Industri 16/1). Som om Magdalena Andersson sagt sig vilja slå sönder grundläggande myndighetsfunktioner. Som om rationalisering och effektivisering vore något suspekt och farligt (i själva verket helt nödvändigt i alla organisationer, privata som offentliga, om de inte vill förstelna till museala Sovjetdinosaurier).
Det är en demonisering av motståndaren från Borgs sida som påminner om Göran Perssons reaktionsmönster på Moderaternas oppositionspolitik när det begav sig. Som kronan på verket har Borg därtill talat flitigt om behovet av skattehöjningar, både i nämnda DI-artikel som i söndagens Agenda och i gårdagens SvD. Om S och Magdalena Andersson haft avsikten att driva in M i ett hörn där partiet framstår som trött, reformsvagt och sönderregerat likt gamle Persson på sluttampen, har de onekligen lyckats.
När det gäller Borgs värnande av "kärnstaten" har han lockats att blotta ett närmast öppet mål. Trots ökade reala resurser som Alliansens skattesänkningar stimulerat i intäkter till det offentliga, har det på kärnstatens viktigaste ansvarsområden inte blivit någon utväxling av pengarna. Polisen har fått rejäla påslag, men löser inte fler brott. Färre ärenden går till åklagaren, ännu färre leder till åtal (DN 21/1). Försvaret kostar fortfarande drygt 40 miljarder årligen, ändå är försvarsförmågan som helhet sämre nu än 2006.
Ser vi sedan till centrala välfärdsuppgifter som skolan är resultaten deprimerande och inom sjukvården är tillgängligheten en tragedi. Just i detta läge när välfärdssektorn skulle behöva fler förnyande aktörer, signalerar Moderaterna istället hinder i vägen för innovationsfrämjande vinstintressen och riskkapitalister. Som bärare av den liberala svenska reformagendan har partiet definitivt haft bättre dagar. Mycket bättre.