Jakten efter mandat på väljarmarknaden är ett obevekligt nollsummespel. Frestelsen finns därför alltid att göra mer eller mindre osentimentala anpassningsrörelser till de senaste vinnarna av folkets gunst. En symptomatisk röst i eftervalsdebatten är Bo Frank, kommunalråd (M) i Växjö, som under intryck av EP-raketerna MP och Feministiskt initiativ kräver större fokus på miljöpolitik och jämställdhet av sin partiledning.
Kanske inget fel i det. Men när han hojtar om att Anders Borg nu måste "klippa till med kvotering av börsstyrelser" (DN 27/5) är det inget annat än billigt, eftergivet fiskande i vänsterfeminismens kölvatten. Illa vore M lät sig påverkas av en skamlös populist som Gudrun Schyman. Fast långt värre vore förstås om den tredje EP-raketen SD får M att darra på manschetten. Det är knappast någon hemlighet att det ute i landet finns åtskilliga lokalpolitiskt aktiva moderater som ligger nära SD:s främlingsfientliga uppfattningar och som gärna skulle vilja tävla om Jimmie Åkessons sympatisörer.
Bo Frank är tyvärr även symptomatisk på den fronten. "Flyktingpolitiken i dag har gått fullständigt överstyr", slog han fast i Expressen förra året. På Växjömoderaternas hemsida gjorde han sig till talesman för den internkritiska opinionen och menade att "det finns en djup klyfta mellan ledande kommunalpolitiker i partiet och partiledningen i synen på Sveriges flyktingmottagande".
Frustrationen över att SD sedan länge knaprar på M:s traditionella väljarbas är särskilt märkbar i Skåne och Blekinge, där Åkessons gäng är som starkast. Strax före valet 2006 satt jag själv till bords med Fredrik Reinfeldt och dåvarande partisekreteraren Sven Otto Littorin i Stockholm. Bägge beklagade djupt lockelsen som SD utgjorde för moderata sympatisörer i många sydsvenska kommuner och båda underströk därför betydelsen av att M måste hålla rent högerut.
Det har också Reinfeldt med berömlig klarhet gjort, något som av allt att döma bottnar i en bergfast personlig övertygelse hos honom om SD:s och den inkrökta vulgärnationalismens förkastlighet. Att vika en tum åt det bruna hållet är fullständigt oacceptabelt. Ett illustrativt exempel: hösten 2007 inledde M-kommunalrådet KG Svenson i Karlskrona (som företrädde en borgerlig minoritetskoalition) förhandlingar med SD om samarbete. Knappt hade saken blivit offentlig förrän en kompromisslös order kom från högsta ort: Lägg av! En av Reinfeldts stoltaste stunder var efter valet 2010, då SD klev in i riksdagen och Alliansen förlorade sin majoritet. Istället för att följa den europeiska trenden av regeringar som böjer sig för framgångsrika främlingsfientliga partier, valde Reinfeldt motsatt strategi och slöt en överenskommelse med MP om en mer generös flykting- och invandringspolitik. "Vi fortsätter på en väg mot en humanitet och ordning, det här är ett vägval som stänger dörren för främlingsfientliga krafter", förklarade statsministern då.
Räkna kallt med att Reinfeldt i denna dag pressas av Moderaternas alla skrupelfria Bo Frank-personer, som i röstmaximerande syfte vill springa i Åkessons och Schymans riktningar. Måtte han hålla dem kort! Att offra den politiska själen på maktens altare är inget pris värt att betala.