Visst är det märkligt att partierna trängs i kyrkorummet? Därtill på ett helt självklart och ogenerat vis, som vore svenska kyrkan bara ytterligare en arena för politiska bataljer vid sidan av kommun, riksdag och landsting. Nu stundar ett nytt kyrkoval också, där det friskt köpslås om väljarnas gunst med olika partipolitiserade tolkningar av det kristna budskapet. "Jesus var sosse" förkunnar exempelvis SSU rakt på sak om frälsarens ideologiska hemvist.
Fast är detta så konstigt egentligen? Man kan se den kyrkliga politiseringen som en naturlig konsekvens av vår säregna religiösa kultur, vilken författaren Göran Hägg särskådat i sin underhållande bok "Gud i Sverige" (2010). Oavsett om Sverige varit katolskt eller protestantiskt, har den blågula gudens karaktär uttolkats på ett slående samstämmigt sätt genom seklerna. Hos oss i Norden är Gud kärv, materiellt handfast och förbluffande småaktig. Intresset för sexualfrågor och pengar är markant. Men det är även en socialpolitiskt medveten herre, som tycks utlova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom jämmerdalen.
Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt vår andliga och kulturella torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte! Gud ter sig i sin traditionellt svenska version som en påtagligt världsligt inriktad och maktlysten figur, som i framtoningen bär viss likhet med både Gustav Vasa och förre statsminister Göran Persson (SSU är kanske inte helt fel ute, trots allt). Mot den bakgrunden är det väl knappast förvånande att partierna envist försöker behålla greppet om den gamla folkkyrkan, trots att separationen från staten. Ty vår Gud är som gjord för att passa in i det profana folkhemmets partiväsende; en politikertyp, men med superkrafter, och kyrkan är snarare hans parlament än ett tempel.