Den europeiska säkerhetsordningen, fastslagen i Helsingforsavtalet 1975 att inga gränser får ändras med våld, är slagen i spillror. I vår närhet ruvar en militaristisk, aggressiv och oberäknelig stormakt som söker revansch för sitt förlorade imperium. Ukrainas öde ligger i vågskålen, oron över den instabila situationens vidare utveckling hänger tung över Europa. Isande stämningar av ett nytt kallt krig gör sig påminda.
Grundkravet på en demokratisk nations politiker borde då vara att sluta leden i det överordnade intresset att möta hotet på kraftfullast möjliga sätt och säkra det egna landets integritet. I den svenska politiska kulturen finns en god tradition att visa enad front för att beslutsamt lösa problem vid allvarliga krislägen. Ta bara saneringen av de kollapsade statsfinanserna under 90-talet, som väckte internationell beundran. Regering och opposition förmådde lyfta sig över gamla skyttegravar när räntan var chockerande 500 procent och återställa förtroendet för Sveriges ekonomi, vilket lade grunden till att vi sedan kunde segla igenom den globala finanskraschen 2009 häpnadsväckande tryggt.
Rimligen skulle väl partierna då kunna visa samma tåga när det gäller hanteringen av den europeiska säkerhetskraschen 2014 och återställandet av förtroendet för Sveriges kollapsade försvarsmakt? Chansen fanns när riksdagens Försvarsberedning i skuggan av Ukrainakrisen gavs extra tid att nå en överenskommelse kring försvaret. Men uppenbarligen besegrade kortsiktigt valtaktiserande förnuftet. Redan i slutet av april presenterade Alliansen sitt eget förslag under pukor och trumpeter. Det skvallrade om att regeringen var måttligt intresserad av en uppgörelse med S innan mandatperiodens slut.
Frestelsen att inför väljarna demonstrera det rödgröna alternativets hopplöshet i säkerhetspolitiken blev tydligen för stark. Utgången av förhandlingarna bar också syn för sägen när Försvarsberedningen i går redovisade sitt resultat. En ovärdig sandlåda där Alliansen och S rök ihop om nivån på försvarsanslagen. S bjöd över, men Alliansen betecknade finansieringen som ansvarslös. Det kan säkert Löfven göra ett gisslande nummer av. Fast hur han som eventuell statsminister i höst ska få ihop det med MP och V om försvaret står skrivet i stjärnorna. Löfvens svaga position därvidlag lär definitivt Alliansen i sin tur göra ett gisslande nummer av.
Men för nationens (och våra grannländers) väl och ve är det sannerligen inte bra att valfebern tillåts sätta käppar i hjulet för en robust blocköverskridande överenskommelse. Sveriges trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör i det strategiskt viktiga Östersjöområdet är sedan länge körd i botten. "Ni är ett hål i det gemensamma försvaret" (mot Ryssland), sa nyligen Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. Visa mogenhet och täppt till det, politiker! Den enda som vinner på fortsatt grälsjuka i riksdagen är Vladimir Putin.