Det är en socialistisk idé att göra allt till politik. Den offentliga makten måste ha fria tyglar för att kunna stöpa om världen och människorna i enlighet med den ideologiska lyckoutopin. Man måste ingalunda vara hårdhudad marxist för att agera som politiken saknade gränser. Attityden lever och frodas i varierande grad inom alla partier. I viss mån är det en effekt av välfärdsstatens utveckling. Från början var det en fråga om att åtgärda trängande sociala problem. Som det epokgörande beslutet 1913 att införa folkpensionen, så att medborgarna kunde få en tryggad ålderdom.
Den politiska sfären var då mycket begränsad, men tilläts svälla eftersom politikerna levererade reformer som tillgodosåg grundläggande och legitima behov hos befolkningen. I slutet av 60-talet förklarade en stolt finansminister Gunnar Sträng (S), som själv fötts i gammal statarbarack 1906, att välfärdsstaten i princip var färdigbyggd. Uppgiften som återstod var egentligen bara administration. Målet att göra Sverige till ett drägligare och rättvisare samhälle var ju nått. Men politiker ur senare generationer än Strängs kunde inte nöja sig med det.
Ambitionerna hade gradvis utsträckts till att också förändra mänskliga beteenden och värderingar. Numera tycks offentliga ingrepp i detta syfte så accepterade i den svenska politiska kulturen att inte ens borgerligheten gör något större motstånd, tvärtom. Exempelvis har ledande företrädare för både Folkpartiet och Moderaterna talat om nödvändigheten att reformera människors könsroller genom lagstiftad kvotering av privata bolagsstyrelser. Särskilt Folkpartiets vilja till ideologisk styrning av familjelivet har redan manifesterat sig i deras omhuldade pappamånadskvotering av föräldraförsäkringen.
I Linköping gjorde den borgerliga alliansen vår kommun till en Fairtrade city 2009 för att främja "etisk handel" och påverka oss till en moraliskt riktigt konsumtion av varor som bananer, kaffe och te. Flera forskningsstudier, bland annat från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock att Fairtrades alternativa handelssystem leder till en dyr och olönsam överproduktion när ordinarie marknadsmekanismer sätts ur spel. Men frånsett detta, varför ska kommunen uppfostra oss till att äta en viss sorts bananer och dricka en viss sorts kaffe?
Den nya majoriteten, där Folkpartiet ingår, har glatt fortsatt på den inslagna pekpinnelinjen. Nu har politikerna i stadshuset bestämt sig för att minska Linköpingsbornas köttkonsumtion och öka vår aptit på ekologisk mat. Dessutom ska de lära oss vikten av att cykla mera. "Vi vill inte tvinga någon till en viss livsstil", förklarade Rebecka Gabrielsson (FP) i Corren den 30/10. Ändå är personliga livsstilsförändringar precis vad hon vill använda politikens instrument till. Med ett sådant synsätt finns inga gränser för vad politiken inte kan blanda sig i och ingen aspekt av tillvaron är fredat område. Ur liberalt perspektiv är det djupt oroande. Politikens roll bör vara att sätta ramar. Inte att diktera vad det goda livet innebär. Det är upp till varje enskild Linköpingsbo att bestämma.