En undanmanöver för att ta bort fokus från fiaskot i Pisa-mätningen? Misstanken ligger nära till hands. Expressens liberala ledarskribent Ann-Charlotte Marteus vädrade den i går. Liberala jag funderade också instinktivt i de banorna när utbildningsminister Jan Björklund gjorde sitt utspel om att möjliggöra skolavslutningar i kyrkan. Regeringen föreslår nu ett förtydligande av skollagen för att undanröja tidigare oklarheter. Men utredningen som förslaget baseras på, gav Björklund klartecken till redan förra året - långt innan pinsamma Pisa. Han hade då fått nog av den "tramsiga debatten" i frågan. En fjäderlätt bagatell i relation till de avsevärt allvarligare problem som svensk skola brottas med, förstås.
Traditionernas betydelse ska dock inte underskattas. Många gillar dem, fullt förståeligt.
När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminernas final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sen var det bra med det. Portarna slogs upp, frihetens klocka klämtade, school´s out! Religion har aldrig varit min grej. Lockelsen är noll, jag är antagligen född ateist. Trots det tycker jag skolavslutningarna i kyrkan var en fin ritual, en markering av högtidlighet som gav relief åt jul- och sommarlovens förväntningar.
Skolan ska vara icke-konfessionell, det är rätt. Men vi måste väl inte bli några fyrkantigt, oflexibla paragrafryttare för det. De föräldrar och barn som av någon anledning inte tål att stämma upp "Gläns över sjö och strand" i en kyrkolokal kan ju avstå och ta en promenad istället. För övrigt kommer ingen elev ändå att tvingas till några kristna böner eller svära trohet mot Gud. Kan vi avsluta denna debatt nu?