Ibland funderar jag på om det inte borde vara 1976 jämt. Förvisso betyder det att jag ständigt måste gå i Alléskolans första klass hemma i Kungsbacka. Om, om och om igen. Ungefär som en variant på filmen ”Måndag hela veckan”. Men det priset är jag, efter moget övervägande, villig att betala.
Ty när det kommer till det verkligt viktiga i livet - musik! - var 1976 ett fullkomligt år. Klimatet för supercoola, fräcka tongångar var underbart. De flesta av mina favoritalbum släpptes då. Ramones, Boston och Runaways debuterade exempelvis. KISS var i toppform och gav oss ”Destroyer och ”Rock and roll over” (samma år!), Thin Lizzy levererade ”Jailbreak”, David Bowie ”Station to station”, The Eagles ”Hotel California”, Status Quo ”Blue for you”, Rainbow ”Rising”...
Fast bäst av allt: SVT befriade oss från plågan av Melodifestivalen. Arrangemanget ställdes in med motivet att Mellomusiken var ”minsta gemensamma nämnare för pseudoeuropeiskt musikliv där den nationella och artistiska egenarten är utslätad”. Äntligen tog statstelevisionen kvalitetsansvar. En evig repris på 1976 med ett Sverige utan Mello vore som en saga.