Helen Gurley Brown (1922-2012) tillhör USA:s legendariska tidningsmakare. I 32 år var hon chefredaktör för Cosmopolitan, en tidskrift med yngre kvinnor som målgrupp och där artiklarna främst handlar om mode, flärd, relationer och sex. Men Helen Gurley Brown ryggade inte för att påpeka att livet inte bara var champagne, romantik och glamour. Tvärtom, det gällde även att kunna stå på egna ben, försörja sig och jobba enträget. Precis som hon själv gjorde. Ett av hennes råd till läsekretsen löd: "Att älska arbetet är nästan lika viktigt som att älska en man, kanske lika viktigt".
Typiskt Helen Gurley Brown, typiskt Amerika. Det är ingen slump att USA, världens största ekonomi, uppvisar en sådan enastående dynamik och produktivitet. De senaste årens finanskris har förvisso slagit hårt, arbetslösheten är alltjämt hög (senast 7,6 procent, nya siffror presenteras i dag). Dock kan nationen historiskt förlita sig på en imponerande inneboende återhämtningskraft. BNP-tillväxten för andra kvartalet i år har redan överträffat förväntningarna. Karaktäristiskt för USA är just att aldrig ge upp, vad som än händer: bit ihop och jobba.
Amerikanen är ständigt på jakt efter att arbeta mer, söka ett annat jobb, få bättre lön, ta ytterligare ett trappsteg i karriären. Gärna starta eget, gärna flytta över hela kontinenten om så krävs. Misslyckas man på ett ställe, bryter man upp och prövar lyckan någon annanstans. Osentimentalt och utan att blicka tillbaka. Framåt, alltid framåt. Den mentaliteten sitter djupt förankrad i USA:s själ. Detta kan vi i socialstatens Sverige snobbigt rynka på näsan åt och tycka massa saker om.
Men minns att det var hårt arbete, flit och företagsamhet som även byggde vårt land. Från 1800-talets fattighus gick vi till ett rikt och välmående folkhem. Det uppstod inte ur tomma intet. Resurserna skapades av en befolkning som varje morgon gick till jobbet i förtröstan om att en ljusare framtid var inom räckhåll. Och den dåvarande socialdemokratin var sannerligen inga mjukryggar i sin politiska attityd: gör din plikt, kräv din rätt. I den ordningen. Det var arbetslinje det!
Nu klagas det från vänsterhåll att Alliansregeringen ställer för tuffa krav på de arbetslösa. Bidragsnivåerna är inte som förr, man kan inte stämpla i åratal, arbetssökande ska snart tvingas skicka in rapporter till Arbetsförmedlingen om antalet sökta anställningar, etc. Visst, det är en svår situation att sakna jobb och konjunkturläget gör inte förutsättningarna på arbetsmarknaden lättare. Fast hur är det egentligen? Är vi som amerikanerna villiga att flytta till vilken del av landet som helst för ett jobb? Anstränger vi oss lika mycket, tar vi hellre ett mindre statusfyllt arbete än stämplar ytterligare en månad? Att starta eget, är det ens en tanke som finns på kartan när andra möjligheter synes uttömda?
Måhända finns en del att lära från Helen Gurley Browns USA om vikten av att älska arbetet. Som hon kunde ha sagt: gärna champagne, men först jobbar vi.