En sak har opinionsmätningarna gemensamt: De pekar ut Sverigedemokraterna som vågmästare i Sveriges riksdag även kommande mandatperiod. Grattis alla vänner av instabilitet, oreda och osäkerhet. Men vad annat är att vänta. Intresset för att till exempel engagera sig i ett politiskt parti minskar – på samma gång som allt fler twittrar, facebookar och bloggar. Där är det ingen hejd på engagemanget, hettan och påhoppen på de som verkligen ikläder sig ett ansvar. Snart känner ingen innebörden av begreppet stabil majoritetsregering.
Som väntat krymper avståndet mellande två blocken. Socialdemokraterna har sämre opinionssiffror i dag än för tre år sedan, då Håkan Juholt var partiordförande. Jag fattar att alliansen känner vittring. Att tuppkammen på alliansens skalle klår Sid Vicious punkfrisyr med hästlängder. Jag vet att det är att svära i kyrkan, men rutinen och erfarenheten hos Fredrik Reinfeldt gör honom till en (för) svår motståndare för Stefan Löfven när de möts öga mot öga.
Hur det går? Fan vet. Många sista–minuten–väljare verkar styra sitt slutgiltiga val efter sånt som färgen på partiledarnas slips eller blus. Vem som pratar begripligast. Vem som skrattar mest. Vem som leder det parti som enligt opinionsmätningarna ökar just nu.
Corren i går: "Klyftorna ökar trots alla löften." Det handlar om Linköping, den tudelade, alliansstyrda staden. Inte många väljare minns alliansens storstilade löften från valrörelsen 2006. Fyra år senare, när det vankades val på nytt och kurvorna visade, svartpåvitt, att klyftorna fördjupats sedan 2006, förklarade Lindvall (M), Demirok (C) och allt vad de heter att nu vänder det. Nu är det val igen och Lindvall och Demirok och allt vad de heter vevar ramsan i repris: "Nu vänder det." Den som vill studera baklängesrevolutionen i Linköping bör ta del av rapporterna om inkomstutvecklingen från kommunens statistikkontor. Tydligare än så kan alliansens misslyckande inte illustreras. Den intressanta frågan är denna: Hur reagerar majoriteten, de som har jobb och vars disponibla inkomst ökat rejält sedan 2006, på uppgifterna om de växande klyftornas Linköping? Sent söndag kväll vet vi svaret.
Skolan och äldreomsorgen i Linköping: Det finns alternativ till alliansens större klasser, segregering och privatisering: Kolla Socialdemokraternas "Framtidskontrakt".
Gudrun Schyman förklarar att Fi inte tänker kräva ministerposter i en rödgrön regering. Det är inte bara hos alliansen kammen växer. Fi kanske klättrar över 4-procentspärren, vem vet, många trodde att Berlinmuren var ett evighetsprojekt, men om alliansen klår S/MP/V med knappast knappa majoritet och Fi klockas för 3,1 procent... vad säger Schyman då? Jag vet: Hon kommer att framställa valet som en magnifikt storstilad triumf för Fi.