Det var i söndags på Stockholms Central. Jag hade precis köpt biljett till SJ:s sista avgång mot Linköping och klivit ombord. Ingenting hände. Sedan en högtalarröst som meddelade: "Det är svårt att beräkna förseningen på det här tåget. Men det kommer helt klart att bli försenat." Då hade vi alltså inte ens lämnat stationen.
Man kan nog lugnt säga att SJ:s redan låga popularitet bland resenärerna nått fryspunkten dessa dagar. I höstas lovade SJ och Trafikverket bot och bättring. Kaoset från föregående vintrar var historia. Nu skulle man minsann vara förberedda. Ändå tycks snön i gammal vanlig oordning anlänt som en överraskning. Med välbekanta konsekvenser. Förseningar i parti och minut, inställda tåg, förbannade kunder. I tisdags kom det abrupta beskedet att hundratals avgångar helt sonika stryks från tidtabellen mellan 12-19 december. Anledningen är att SJ plötsligt tvingats laga vagnar och röja spår inför jultrafiken.
"Min uppfattning är klar: Tågen ska gå och de ska gå i tid!" Det sa näringsminister Björn Rosengren (S) när järnvägsnätet brakade samman vintern 2001/2002. Krismöten hölls med alla inblandade aktörer, planer för storsatsningar mot problemen drogs upp. Dåvarande Banverkets generaldirektör Bo Bylund förklarade sig "mycket nöjd med resultatet som innebär att vi tillsammans i branschen ska åtgärda de brister som finns". Ett decennium senare är väl en rimlig fråga hur många år till som åtgärdandet kräver.
Själv är jag luttrad och tar det kallt. Jag brukar alltid ha datorn och några DVD-filmer mig på tåget. Förseningarna blir uthärdligare då. I söndags såg jag "Runaway train" med Jon Voigt från 1985. Filmen handlar om ett herrelöst tåg som löper amok på Alaskas vintriga järnvägar. Men det rullar åtminstone. SJ verkar bara herrelöst.