Det är regeringen som vill ge oss möjlighet att bygga större friggebodar utan tillstånd från myndigheterna. Igen, faktiskt. 2008 vidgades friggebodens maximala yta från 10 kvadratmeter till 15. Och snart kan vi alltså se fram mot ytterligare utrymme. Motiveringen från bostadsminister Stefan Attefall (KD) är härligt rakt på sak: "Det gör livet enklare för vanliga människor. Varje ny kvadratmeter är viktig, men kan man komma upp emot 20 kvadratmeter vore det fantastiskt trevligt" (SR 17/11). Kan det sägas bättre?
Få politiska reformer har varit lika populära i folkdjupet som friggeboden, uppkallad efter Attefalls föregångare Birgit Friggebo (FP). Det var något av Folkpartiets stoltaste stund när hon i slutet av 70-talet drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna. Nog för att den offentliga apparaten fortfarande kan upplevas kvävande och trög, men minns att det varit mycket värre. För dryga 30 år sedan var det som en tung, blöt yllefilt av statsförmynderi och byråkratiska detaljregleringar vilade över hela samhällsfältet. "Allstatligheten" (för att låna ett träffande uttryck av den gamle frisinnade FP-profilen Waldemar Svensson) präglade ännu 70-talets Sverige. Inom den politiska sfären fanns en stark tro på det rättfärdiga i ingenjörsmässig styrning, kontroll och intervention på de flesta områden i tillvaron.
Friggeboden blev ett symboliskt trendbrott. När reformen trädde i kraft 1980 fick plötsligt vem som helst, med ett minimum av restriktioner, snickra ihop ett litet kompletterande hus på den egna tomten. Det uppfattades allmänt som väldigt radikalt. Knappast konstigt. Tidigare hade svenskarna till och med avkrävts myndighetstillstånd för att bygga en vanlig lekstuga! Men det var på håret att det inte blivit något alls.
Misstron mot friggeboden var utbredd i remissrundan som föregick regeringsbeslutet. Enskilda svenskar ansågs helt enkelt inte mogna att axla ansvaret. Enligt etnologen Eva Londos, som studerat invändningarna i remissvaren, uttryckte såväl arkitekter som naturvårdare "farhågor för en enorm förfulning av bebyggelsen och landskapet genom förmodade plåt- och plywoodskjul". Birgit Friggebo höll lyckligtvis fast vid den liberala kursen och fick rikdagen med på noterna. Succén infann sig direkt. "Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, sa Friggebo senare. Hur många friggebodar som smällts upp land och rike runt sedan 1980 vet ingen säkert. Men uppskattningsvis finns det i dag långt över en halv miljon stycken.
Heder åt Stefan Attefall som för Friggebos liberala frihetsarv vidare. Sätter han också tänderna i hyresregleringen som skapat den svåra bostadsbristen i Sveriges tillväxtregioner vore det ännu trevligare. Fast han kanske tänker sig att större friggebodar kan lätta på trycket och skapa en ny hyresmarknad åt de bostadssökande?